I årets nedtonade Venedigbiennal, som har temat ”Främlingar överallt”, utmärkte sig den tyska och den egyptiska paviljongen i Giardini, bägge resultat av regissörers verk. Det teatrala förhållningssättet återkom i biennalen. Kanske som en reaktion på ett alltför politiserat konstfält som börjar sakna djup och komplexitet. Då kan det vara läge att dra sig tillbaka till sagans och dramats värld, att lyfta sig till de stora historierna.
Om man här och där – som i den brittiska paviljongen, granne med den tyska – framställer en värld i väntan på katastrofen, så har man i den germanska gått ett steg längre. Med verk av Yael Bartana och Ersan Mondtag gestaltar paviljongens curator Çağla Ilk med dramaturgiska grepp ett efteråt, när de flesta av människans försök att överleva här på jorden misslyckats.
I Yael Bartanas flerdelade installation, ett Aniara-epos hållet i en till stora delar bombastisk ton, beskrivs en resa som kan komma att bli evig. Målet är ovisst, om det ens finns. Rymdskeppet ”Light to the nations” ska föra en utvald skara bort från jorden. Dess form sammanfaller med det kabbalistiska Sefirot-tecknet, en gudssymbol, och i den märkliga filmen ”Farewell” får vi se hur ett rituellt vansinne tar människorna i våld.
Ett olycksbådande allt genomträngande brus, och knappt märkbara men hela tiden närvarande skakningar i byggnaden, i golvet, i väggarna sätter sin prägel på upplevelsen. De bibliska, eller snarare judiska referenserna kan tänkas göra Bartanas verk extra aktuellt. En nyckel är den filmade intervjun med Doreet Le Vitte-Harten, israelisk konst- och religionshistoriker, som ger en tankemässig grund till installationen.
Regissören Ersan Mondtags verk inryms i ett litet trevåningshus inuti själva paviljongen. Det grundas i berättelsen om en nära familjemedlems förtidiga död av asbestskador. Besöket där blir ett slags Anne Frank-upplevelse med skådespelare som agerar stillsamt och ordlöst i en välpatinerad boning.
Allt är överdraget av ett möjligen giftigt lager med damm – den lilla måltid de intar, de delvis nedfallna tapeterna, de för korta sängarna där de ibland lägger sig för att vila – allt är damm och aska. Överst, som i fören på ett skepp, möter vi en liggande naken man bredvid sina prydligt hopvikta kläder – är han död och har han tagit sitt liv?
Utanför och nedanför ser vi Bartanas film med de tillbedjande galningarna som kanske strax ska lämna jorden. Den nakne välsignas, bäddas under mässande sång in i lager efter lager av svepning, och sörjs. Han återuppstår helt kort därefter, och vandrar naken ut.
Ensamt skulle Mondtags verk bara väckt missmod. Nu bildade det bakgrund, framtid och nutid till Yael Bartanas stora fråga om vår överlevnad. Sammantaget bildar helheten ett epos, om hur man trots allt kan försöka hitta en meningsfull uppgift i en rämnande värld. Det var länge sedan jag såg ett så väl fungerande curatorsarbete, som varken förminskade eller gjorde våld på verken som ingår i installationen. Den blir också ett slags ironisk kommentar till det nationella tänkandet som är biennalens själva grundstruktur. Och utanför paviljongen pågår en demonstration för Palestina, mot Tyskland, mot Israel.
Wael Shawkys ”Drama 1882” i den egyptiska paviljongen, påminner oss om det bedrägliga minnets process, där vi ständigt omformar vad som hänt. Som i en ständigt föränderlig historieskrivning. Verket är en filmad opera i åtta akter som skildrar den misslyckade Urabi-revolutionen 1879-1882, där syftet var att frigöra Egypten från den brittiska kolonialmakten.
Shawky gestaltade tidigare korstågen ur ett arabiskt perspektiv i verket ”Cabaret crusades”, som bland annat visades på Documenta 13, 2012. Ett filmat marionettdockspel, som inte gick att slita sig från. I det nya verket har han nästan helt lämnat dockstadiet, människor spelar här alla roller. Kvar finns det karikerade och den styltartade gestiken, som vore aktörerna fortfarande marionetter.
Hans sätt att skildra ett historiskt skeende med ofattbara lidanden som möjligen ägt rum, på detta fabelartade sätt gör att vi kan ta det till oss. Vilket publiken också gör, andlöst betraktande och trollbundna av denna alltigenom helgjutna saga, som på något plan kan förstås som sanning. Vi behöver inte veta om den är det, bara att den har med sanningen att göra (som vilken auktoriserad historieskildring som helst).
Ett annat verk av samma konstnär, ”I am hymns of the new temples”, visas tillfälligt i Museo di Palazzo Grimani. Det är en saga om syndafallet, med de grekiska gudarna som aktörer. Skådespelare med överdimensionerade dockhuvuden agerar i verkliga miljöer, som Pompejis historiska ruiner.
Zeus bestämmer sig här för att utplåna människorna sedan han tröttnat på deras ondska, men också för att ge dem en chans att uppstå igen. ”Regn föll som berg, och det blev tyst”, heter det i filmen. Kvar finns bara hoppet om något slags bättre människa. Eller i alla fall idén om en människa, och ett slags hoppfull hopplöshet. En bra stämning att lämna biennalen i, och träda ut i det verkliga livet.
Eva Asp
Tysklands och Egyptens paviljonger ligger i Giardini, pågår 20 april – 24 november 2024. Museo di Palazzo Grimani, Ala Tribuna Rugagiuffa 4858, Venedig. Pågår 17 april – 30 juni 2024
