Vad är det egentligen för apparater som Truls Melin placerat i den stora öppna entréhallen på Lunds konsthall? Ett antal långsmala filmprojektorer balanserar ovanpå mindre bord och piedestaler som staplats på varandra. På projektorernas armar sitter stora filmspolar, en har fyra stycken som sträcker ut sig åt alla håll. Som ett slags känselspröt. I själva verket består spolarna av cykelhjul och filmen av cykelkedjor, inte celluloidremsor. Projektorerna är av trä och papp och allt är målat i en täckande mörkt blågrå färg som förtätar delarna till en helhet. Ett typiskt grepp som Melin använt sedan han inledde sitt konstnärskap i mitten av 1980-talet.
Och där står filmprojektorerna, stilla och liksom i avstannad rörelse. Märkliga skepnader som likt ett slags attrapper pekar mot en annan uppfattning av tingen. Maskiner vars funktion förändrats eller förlagts. Objekten tycks ruva på orsaken till sin existens. Arrangemanget framstår som kryptiskt och samtidigt helt följdriktigt. Föremålen rymmer en bakvänd logik som insisterar och övertygar.
Mitt bland projektorerna står ett gammaldags lok, kombinerat med projektor och filmspolar. En förstorad leksak som försetts med ett ansikte som intresserat tittar mot filmens tänkta berättelse. På konsthallens övre plan finns en grupp skåp krönta med liknande ansikten, vars drag endast är antydda i tunn relief på en platta placerad överst på möblerna. Det är en samling personifierade människoskåp, en gång möjliga att kliva in i och bebo för en stund. Nu, som konstverk i en utställning, är dörrarna stängda men med en liten glipa som vidgar de slutna formerna.
Den förtroliga relationen mellan garderoberna och loket är uppenbar, genom den blågrå färgen och ansiktena. Över huvud taget finns en omisskännlig intimitet mellan verken i utställningen. Trots att objekten i det yttre ser olika ut och består av kombinationer av trä, metall eller textil, framstår materialet i deras inre former nära sammankopplat. Melins verk uttrycker sig med en reserverad nyfikenhet och en lustfylld önskan om att bli synliggjorda. Verken framför sin längtan på ett osedvanligt övertygande sätt, och utställningen är en av de mer drabbande och väl iscensatta under senare tid. Kanske just för att objekten tycks vara utplacerade lite på måfå i rummen.
När Melin började ställa ut befann han sig mitt i den postmoderna samtidsfåran. Hans konstverk påminde om ett slags popobjekt och de tycktes både avvisa och kommentera estetiken inom modern arkitektur, minimalism och reklam. Verken arbetade samtidigt med distansering och bejakande, och sedan dess har Melin fortsatt att utvecklat ett mycket precist och personligt spår inom den samtida skulpturen. Han har hela tiden arbetat med en sorts tillståndsangivelser – drömlikt absoluta och nödvändiga uttryck för en utsatt situation.
Melins nya skulpturer är utseendemässigt väsentligt förändrade. Deras monokroma yta är inte lika blankt förförisk eller jämnt täckande längre. Objekten är mattare och färgen används inte längre som ett skyddsmaterial. I de senaste verken är den helt frånvarande. En serie med skåpliknande objekt är omålade och träets ådringar inramar utsågade konturer av stiliserade sjömän. Inuti skåpen står ”återanvända målningar” med havsmotiv lutade i bakgrunden.
I andra verk har Melin helt lämnat sitt tidigare idiom att presentera konturskarpa objekt. Tätt, tätt har han istället knutit fast mörka tygremsor på rörledningar och mindre möbler. Verken fungerar som ljusfångare där textilen tycks suga åt sig allt ljus. Och även ljud. De mörka kropparna skapar en påtaglig koncentration kring sig, vilket i och för sig inte är något nytt. Men det är som om Melin här visar objekten vrängda ut och in, med deras innanmäten hängande fritt. Tillsammans med en grupp av vita skyltar, där texten är skymd eller vänd in mot sig själv, befolkar de konsthallens inre rum.
De svarta och vita verken möter varandras kontraster utan förenkling, och på ett sätt som medför en tematisk fördjupning. Melins nya skulpturala spår för med sig en diffus tydlighet och oslipad skärpa som ger honom nytt skaparutrymme. Den generösa och samtidigt sparsmakade utställningen i Lunds konsthall befäster, med en avklarnad skönhet, Truls Melins självklara plats på den svenska konstscenen.
Magnus Bons
Foto: Lunds konsthall, Mårtenstorget 3, Lund. Utställningen pågår 10 oktober 2015 – 10 januari 2016
Utskriftsvänlig version
