Det första som möter är en mycket trött Karl XII. Sovande, som det framgår av titeln, och det stående, liksom kor och hästar sägs kunna, och en del andra bytesdjur för vilka det är för farligt att sova liggande. Hållningen på den lilla figuren är orörligt uppsträckt, och den upphöjdhet podiet ger blir snarare ett försök att imponera än gör honom verkligt imposant.
Det runda, litet barnsliga ansiktet, som bär drag av Torsten Renqvists eget, står i stark kontrast till bilden av en hjältekonung. Men det ska vara gjutet efter modellens dödsmask – han är alltså inte bara oändligt trött, han är också död.
Den stora, mycket vackert hängda utställningen på Konstakademin, presenterar tillsammans med en innehållsrik katalog drygt 120 verk av konstnären Torsten Renqvist (1924-2007). Att få möta dessa målningar, teckningar, skulpturer och grafiska blad samlade på detta sätt, vissa efter mer än 30 år, blir för mig en ännu mer drabbande upplevelse än då jag först såg dem.
Som verket ”Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga”, som inspirerats av en tidningsbild. Flickornas frysta rörelse har ofta jämförts med hur kroppar faller när en exekutionspatrull avfyrar sina skott. Med gruppens fond, en mörkt sienna/blodsfärgad presenning, känns liknelsen rimlig.
Några änglar (Fallande ängel och Stridande ängel), är detaljer ur skulpturgruppen ”Striden mellan änglar och fåglar” som tidigare fanns på Frescati, och på Moderna museet i en annan version. Förlagan är ett foto av den deformerade kupolen till riksdagshuset i Berlin som totalförstördes i en, troligen av nazisterna, anlagd brand 1933. Händelsen blev en startpunkt för diktaturen.
Änglarna är kanske litet sargade i striden, men de rör sig som i dans, med spänst och i dialog med det omgivande tomrummet. Som om han tecknade med materialet, med de träbitar som ingår i verket, likt en linjeteckning på ett papper, där träbitarna är strecken och pappret det omgivande rummet, och där även vi, betraktarna, dras in i verket och blir en del av det.
Renqvist började som uppburen, expressionistisk målare, men lämnar måleriet i mitten av 1960-talet då han, enligt Olle Granath som invigningstalade vid öppningen, tyckte att det ”blev för estetiskt”. Det sanna uttrycket var viktigare. Man måste ”offra och reducera om man vill komma fram till ett starkt uttryck. Reducera symbolerna och våga offra det man uppnått, när det inte är tillräckligt exakt”. Så säger Renqvist själv i filmen ”Skulptörens ansikten” som visas i utställningen.
Ett motiv han återkom till var skelett och ben-delar i alla dess former. Studiet av dessa blev grund till ett närmast filosofiskt förhållningssätt. I samma film säger han: ”Det är inte Gud som skapat formen på benet, utan ett visst tryck i vävnaden har skapat formen på benet, så att det håller.” Varje detalj måste vara sann.
Renqvist var en suverän tecknare. I etsningen ”Åldring” är det inte bara händerna som darrar, ALLT darrar. I bilden av de tysta i sina sjuksängar, ett motiv som återkommer både i grafisk och målerisk form, känner vi stillheten, tomheten i rummet och händelselösheten. Känslan är självupplevd. Han tillbringade långa tider på sjukhus för sin tbc. Hans skarpa iakttagelseförmåga av samspelet mellan människor, som de gestikulerande kvinnorna i målningen ”Samtal”, har kanske uppstått under dessa månader i en sjuksäng. I relativ sysslolöshet på ett sanatorium, bland andra sängbundna.
Renqvists uttrycker i sina bilder likheter, eller snarare samhörigheter. I serien ”Torget”, ”Folkmassan” och ”Agtatorn I-II”, hur en folksamlings rörelser under en diktators påverkan liknar fysikaliska eller kemiska processer. Som då en kritisk massa uppnåtts och en reaktion startas som när den väl inletts inte går att hejda.
Eller med djuren, de ikoniska träsnittsdjuren från 1952. Med Renqvists egna ord ur Liljevalchs utställningskatalog 1994: ”Mina bilder av djur är inte porträtt av den eller den katten eller strutsen. De är tillkomna i en föreställning om att djurs kroppar och rörelser motsvarar åtbörder och hudminnen i vårt eget psyke. De är en psykologisk balett inom den tradition som kallas fabler.”
Hans konst är berättande, på ett sätt också kommenterande, då det oftast finns en förlaga. Det kan vara en tidningsbild, ett foto eller en teckning. Eller en helt egen minnesbild, som av Elsa Beskow på stolt och glad promenad i Djursholm, liknande en tjäder. Det finns en slagfärdig humor, inte minst i titlarna.
Man vet inte vad som döljer sig bakom en rubrik som ”Bondedrama”, men anar åtrå, blod och död. Träsnittet ”Igelkotten” med tillägget: ”(om kriget kommer)”, drar sannerligen in en helt oväntad värld. Liksom ”att sova stående” får en helt annan betydelse när vi vet att det är en dödsmask som avbildningen utgår ifrån.
Torsten Renqvist hängav sig åt de stora frågorna, de som rör gott och ont, de som gav återklang i honom själv och sen speglades i konsten. Han framställer det futtiga i det mänskliga, men med ett milt överseende. Kanske är det den hållningen som berör mest idag.
Och att det finns ett allvar, inte bara inför de ämnen som gestaltas, men för själva konsten som sådan. Det går att drunkna i dokument, anekdoter och teorier kring Renqvists verk, men slutligen talar upplevelsen av dem för sig själv.
Eva Asp
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 12 oktober – 23 november 2024
