Det första som möter besökaren på Galerie Nordenhakes utställning med Torsten Andersson (1926-2009), är en liten teckning med påskriften Paris juni 1947. Vi ser en antydd väg som leder blicken in i bilden, vi ser några höga träd till höger och vi ser en tät mörk dominant form som tränger sig på likt en växtlighetens mur från vänster.
Det sägs att denna teckning avbildar samma plats som den som Carl Fredrik Hill (1849-1911) målade i sina två målningar kallade Route de Paris från år 1875 och 1877 (i Svenska Akademiens och Thielska Galleriets samlingar). Också i Hills målningar beskrivs vägen och himlen som ljus och skogen som ett stort mörker med tydliga abstrakta kvaliteter.
Motivet – en av vägarna genom den väldiga Fontainebleauskogen en timmas resa söderut från Paris – blir för båda konstnärerna såväl en faktisk plats som ett slags kuliss för en inre berättelse. Kanske avslöjar Anderssons påskrift Paris att han använt Hills målningar som utgångspunkt snarare än att han själv befunnit sig i skogen och tecknat? Kanske misstog Andersson Hills titel Route de Paris som en väg i Paris istället för en väg till Paris?
Anderssons teckning blir, hur som helst, ett nyckelverk, dels genom motivets närhet till den Hill som kom att följa Andersson livet igenom, dels genom den kraftfulla abstraktionen. Den abstraherade formen, som samtidigt kan öppna en berättelse och stå i vägen för den, påminner om alla de märkliga dominanta former som Andersson kom att teckna och måla, och fylla sina dukar med, under resten av sitt liv.
Redan i unga år var således Anderssons fascination för Hill uppenbar. Kanske kände Andersson igen något av sig själv i den tillika skånebördige Hill, både som konstnär och person? Skörheten i kombination med styrkan. Den vildsinta, egensinniga och vibrerande energin. Det stora modet att bryta upp verklighetens gränser för att istället skapa en alldeles egen typ av ikonografi och realism.
Det som fyller de ljusa rummen på Karlaplan är tjugoen tveklöst Anderssonska målningar och teckningar. Verkens titlar antyder att flera av dem föreställer skulpturer med förled som pinna-, tyg- eller masonit-. Andra verk liknar kärl och kläppar. Målningar där vätskor läcker. Målningar där block och pinnar bildar mystiska strukturer.
Visst går det att beskriva Anderssons motiv. Den största målningen på utställningen föreställer till exempel en stor tillsynes hopvikt form, i en dov kulör som liknar den bruna ton som galleriets fönsterkarmar är målad i. Titeln är Masonitskulptur från 1999. Men i Anderssons fall blir det snart uppenbart att målningens kärna knappast handlar om en masonitskulptur, utan snarare om något som talar ordlöshetens språk.
Varje beskrivning känns på något sätt meningslös. Verken undandrar sig konklusion. Måleriet drar undan mattan på betraktaren. Man tappar fotfästet. Man tappar språket. Man famlar i blindo.
Också Anderssons relation till måleriets basmaterial – till duken och färgen – är speciell. Den grova vitgrunderade duken som aldrig är ren och slät utan som alltid bär på märkliga veck, skavanker eller nedtecknade ord, som om duken måste få likna mer en åldrad hud än ett fabricerat obefläckat målarmaterial.
Likaså oljefärgen som aldrig är påmålad sobert med omsorgsfull penselskrift utan istället tycks ha landat på ytan i ett slags omedelbar attack för att sedan lämnas därhän utan vidare justering. Som om ingenting får bli fint i bemärkelsen noggrant. Som om allt måste få ha kvar sin råa koreografi. Men märk: att detta är ett komplext söndrat tilltal som är uttryckt med en enorm precision. Det brister där det måste brista – och det är lika svindlande vackert som starkt.
Det är en välgärning att Galerie Nordenhake presenterar denna rika och mycket känsligt hängda utställning så här ett år innan Torsten Anderssons skulle fyllt hundra år. Att en större institution nu borde ta vid inför jubileumsåret känns som en självklarhet. Torsten Anderssons samlade verk är en konsthistorisk skatt – absolut unik i sitt slag.
Maria Hall
Galerie Nordenhake, Lützengatan 1, Stockholm. Pågår 16 januari – 15 februari 2025