Utställningen ”The Threshold is a Prism” har av initiativtagarna, plattformen Southnord beskrivits som en konstfest. Det ligger någonting i det. Trots det allvarliga uppsåtet, att bereda rum för svarta och afronordiska konstnärer, präglas utställningen av en anda av överdåd och av lättsamhet. Hos mig uppstår en känsla av att befinna mig i ett mondänt, behagligt brus, som består av kvicka repliker fram och tillbaka. Det är både tilltalande och förbryllande.
Det första som möter i rummet är en rad silvriga porträtt gjorda av Sasha Huber. De är utförda i en teknik som jag först misstar för broderi, med närmast overkligt jämna och likformiga stygn. Vid närmare granskning visar de sig bestå av tusentals konstfärdigt arrangerade häftklamrar. Ett av porträtten är helt nytt och avbildar och hyllar Mazahr Makatemele, en svart kvinna som i mitten av 1800-talet fördes från Sydafrika till Sverige och Kalmar, där hon senare dog och begravdes. Hon kallades i folkmun Svarta Sara och blev en gestalt som i olika former länge levde kvar i en folklig föreställningsvärld i det homogena landet Sverige.
En annan del av Hubers installation är verket ”Sea of the Lost”, en båtliknande platt form täckt av ett glittrande vågmönster. Konturen känns igen från de ofta reproducerade ritningarna av de transatlantiska slavskeppen, som visar hur afrikanernas kroppar packades tätt under transporten. I sig ett emblem för den iskalla rationalitet som var en förutsättning för slavhandeln. Konstnären har använt en luftdriven klammerpistol, som med stor kraft ”skjuter” ut stiften, hon beskriver det som både en aggressiv och besvärjande akt, där de många stiften får representera de miljoner som dog i samband med överfarten. Och de som fortfarande dör i våra hav, på flykt för bättre levnadsförhållanden.
Vatten och hav intar en viktig plats också i finskfödde Uwa Iduozees fotoserie, vardagsbilder från svarta immigranters liv i Finland idag. De kom mellan 1950- och 1990-talet, också över olika hav, inte som erövrare utan som bärare av förhoppningar om ett bättre liv, som de också lyckades skapa genom hårt arbete. Ett ibland tungt arv för deras barn att förvalta.
I Khalid Shattas finstämda och känsliga målerisvit ”The Migration of the Soul” möts vi av ömsinta skildringar av olika objekt och former, inspirerade av symboler från utdöda kulturer i Nildalen och Sudan, hans ursprungsland. De förmedlar en känsla av att vara avskuren, men också att tidens och möjligen minnets röda tråd binder allt samman.
Ett av de starkaste intrycken är för mig Diana Agunbiade-Kolawoles verk ”Black Glow”. I en performance under vernissagekvällen använde hon sin oskyddade kropp, bestruken med olika kemikalier, för att skapa avtryck på plattor preparerade med andra kemikalier. Det är de kvarvarande, flyktiga spåren av denna måleriska handling vi får se i utställningen, där något av den självvalda utsattheten dröjer sig kvar, som spår efter ett rovdjurs framfart.
Känslan av ett pågående identitetssökande är genomgående stark i utställningen. En önskan om att få ”berätta vår historia, ur vårt perspektiv på vårt sätt”, enligt katalogtexten. Men effekten blir ibland ett främmandegörande. Att man förhåller sig lika tafatt till ett ”etnografiskt” innehåll som tidigare de västerländska museerna gjort. Allt blir yta.
Norsk-kongolesiska Rafiki ikläder sig i den estetiskt tilltalande fotoserien ”The New African” olika rituella dräkter som hon lånat ur en kulturhistorisk samling i Nigeria. Men för mig blir det något av utklädning eller kamouflage över det hela, ett osynliggörande genom stark synlighet. Kanske kan verket läsas som en reaktiv handling, ett svar på det tidigare undanhållandet av svart historia.
Ett annat mer tydligt avläsbart verk om ytans betydelse är Jeanette Ehlers stora, roterande boll klädd med fibrer som påminner om afrohår. Många besökare kan inte låta bli att röra vid den, utan hänsyn till skylten ”Don´t touch my hair” som medföljer verket. Den beskriver på ett närmast överpedagogiskt sätt vad många med denna hårtyp får utstå. Kanske kan känslan jämföras med hur gravida kvinnors magar på något egendomligt vis plötsligt kan bli allas egendom och får beröras fritt.
Utställningen är startpunkten för en nordisk triennal som beräknas pågå under nära ett decennium. Ambitionen är att skapa ett nätverk mellan afronordiska konstnärer och curatorer, men också förändra ett stereotypt narrativ. Det känns sympatiskt att bereda plats för konstnärer med likartad anknytning och ur olika generationer, även om det kanske inte helt räcker som curatorsgrepp för att skapa en sammanhållen utställning.
Ändå bidrar troligen denna typ av närmast politiska manifestationer till att förändra en snedvriden representation, och även vårt seende, vilket också skulle sammanfalla med utställningens titel ”The threshold is a prism/Tröskeln är ett prisma”– en vacker titel. Prismat är ett optiskt redskap som delar upp det vita ljuset i alla dess inneboende färger.
Att från tröskeln ta ett steg i någon riktning är ju enda möjligheten till att förverkliga någonting. Men att obeslutsamt, eller av tvång bli stående på en tröskel, är oftast ingen framgångsrik strategi. Och jag är osäker på om utställningen kliver över eller står kvar på tröskeln. Oavsett, en imponerande prestation är den.
Eva Asp
Kulturhuset, Sergels torg, Stockholm. Pågår 26 oktober 2023 – 14 januari 2024
