Enligt den grekiska mytologin bar guden Zeus en gång ett foster inuti sitt huvud. Det var den stjärnögda ugglan Athena, som genom en rad kemiska signalsubstanser exploderade vid födelsen. Ur Zeus hjärna for då en bepansrad stråle, som för mig triggade igång upplevelsen av grupputställningen The Owls are not what they seem på Andréhn-Schiptjenko. Konsten på galleriet ger mig en uppsättning tankemässiga verktyg och pekar samtidigt mot något annat, utan att direkt definiera en gräns.
Mourad Kouris skulptur Broken Column är gjuten i vit marmorkross och påminner om en vägspärr i betong som vänts på högkant. Den övre delen är avbruten eller träffad av något kraftigt. Strålen från den stjärnögda ugglan som bars inuti Zeus huvud? Broken Column är en förlängning av den offentliga utsmyckningen To stack a line (2021) för det nya Stadshuset i Uppsala. Den står rak och stolt i rummet, en solist ur en grekisk kör, och för handlingen framåt. Med sitt stjärnliknande marmorstoff, som spridits av ugglans stråle, ter den sig lika begriplig som en upplöst tvål i badvattnet.
På motsatta sidan av golvet ser jag havsskum i form av plexiglasobjekt, som med min livliga fantasi kommer från den fallosliknande vägspärren, och berättelsen om Venus denna gång. Hon som föddes ur havsskummet från Uranos avhuggna fallos. Jag lutar mig fram och tittar djupt in i materiens frigörelse, där Hannah Sophie Dunkelbergs vackert utförda och skiktade verk. Titta gärna närmare på Dunkelbergs verk, det tog mig lite tid att falla in i dem. Väl där, uppenbarade sig platser jag inte visste fanns inuti mitt huvud. Fragmentariska landskap som flyter iland och angör verkligheten om morgonen.
Intill finner jag rester från en mycket längre resa bakåt i tiden. Det är Amalie Jakobsens eleganta tandliknade former i guld, koppar, brons, stål och micro usb-chips, som skulle kunna liknas vid ett förhistoriskt odjur som detonerat. En förföriskt vacker flisa av guld 2021 BA, ser ut att vara insprängd i väggen. Jag ser hur ljusstrålens explosion från ugglan Athena förädlas vidare från verk till verk i rummet, på ett näst intill alkemiskt vis.
Nu står jag vid konstnärsduon Ittah Yodas VR-installation. Objekt föreställande köttsliga mynningar och mycel presenteras kalt, på en identitetslös matta av vävd nylon. Intill står en silverfärgad stubbe och jag sätter mig på den, tar på mig VR-hjälmen.
Nu befinner jag mig i en miljö på internet, märkligt nog snarlik de vikta platserna i Jakobsens ”havsskum”. Där har jag råkat hamna i en zon mellan två rum. Flyter på gränsen in i och runt om objekten som presenteras utanför. I utställningstexten läser jag att de är tillverkade av giftiga material och är känsliga för värmeskiftningar. Kan byta utseende.
Jag låter blicken svepa över rummet och förstår då hur konstnärerna, med hjälp av curatorn Cuno Andréhn Bärtås intressanta utställningstext, på ett näst intill magiskt vis utgör en och samma fridykning bland maktförhållanden och jordens urvridna naturtillgångar. Ja, där myternas hemliga språk genom konsten skär upp otaliga mynningar dit kärleken rinner.
Windy Fur Rundgren
Andréhn-Schiptjenko, Linnégatan 31. Utställningen pågår 4 november – 18 december 2021
Utskriftsvänlig version
