Soloutställningen med den unge, elokvente engelsmannen Tris Vonna-Michell är Tensta Konsthalls stora höstsatsning. I sitt konstnärskap har han blivit internationellt känd för sitt historieberättande, som ofta består av monologer levererade i ett nästan febrigt tempo och vanligtvis ställs ut med fotografier från hans olika projekt. Ett annat kännetecken är att Vonna-Michell aldrig visar sina verk på samma sätt två gånger, utan återskapar berättelserna genom att byta ut fotografier, rekvisita, ändra delar av historien och dess kontext inför varje utställning. Här ser vi till exempel Hahn/Huhn i en ny tappning, och en svensk översättning av ett verk som beskriver konstnärens jakt på sitt eget ursprung, och därmed den franske poeten Henri Chopin som enligt hans far sitter inne med alla svaren.
Att kliva in i utställningslokalen på Tensta kan kännas en smula överväldigande. Genast ställs man som besökare inför ett omfattande flöde av ljud och projektioner som med imponerande smidighet korsar, överlappar och går in i varandra. Inspelningar av konstnärens röst blandas med surret av gammal elektronik och det nostalgiska klickljudet från diaprojektorer som växlar bild. Den utdaterade tekniken för att visa foto verkar viktig och meningsbärande, som ett språkgrepp kanske den hjälper till att stärka det förflutnas grammatik, ett slags visuell imperfekt vilket ger tyngd och trovärdighet åt att det som visas faktiskt är verkliga minnesfragment.
I sina historier blandar Vonna-Michell friskt fakta med fiktion, det är svårt, för att inte säga omöjligt, att lista ut vilket som är vilket. Orden kommer med hög hastighet i en riklig ström av korta meningar och staccatoliknande passager som närmast minner om ett diffust improviserat svammel; vilket absolut inte verkar vara någon slump utan ett medvetet drag för att förvirra lyssnarens tidsperspektiv. Just vår uppfattning av tid verkar vara något konstnären gärna arbetar med och han använder den som ett verktyg för att skapa förskjutningar i sina historier. Till exempel är berättelserna fulla av korsreferenser till hans andra verk, därtill berättas de här parallellt, så gott som i mun på varandra, vilket nästan ger intrycket av att strukturen för vårt vanliga, linjära, sätt att förstå tid tillfälligt imploderat och att allt relevant för historien som kommer att inträffa och har inträffat inträffade samtidigt. Det är lätt att bli lite förvirrad, maktlösheten inför mängden information på väg in gav mig en direkt association med känslan av förträngda minnen som okontrollerat dyker upp till ytan av medvetandet, bara för att förträngas på nytt och kunna frammanas igen.
Flera av verken på Tensta refererar till processen kring Vonna-Michells examensarbete, när han inspirerad av det fortgående återskapandet av destruerade Stasi-filer tillbringade en månad i Leipzig med att förstöra kalendrar, dokument och foton från sin barndom. Teman som arkivering, dokumentering, fysiskt samlande av upplevelser och fotografiet som fetisch återkommer ständigt och jag måste fråga mig, vad betyder det egentligen att frenetiskt dokumentera sin omgivning på det vis som Vonna-Michell gör? Det skulle eventuellt kunna tolkas som ett sätt att frysa fast ögonblick av verkligheten i ett försök att motverka tidens, trots allt, oundvikliga nedbrytning av tillvaron. Fast i relation till sökandet efter härkomst och identitet undrar jag om fotograferandet inte utöver det är ett sätt att manifestera sin existens i den mån att det inte bara är objektet framför kameran som finns/har funnits utan även fotografen.
Man kan också tänka sig att fotografierna och rekvisitan fungerar som ett skelett till historierna vi hör, som ett gigantiskt arkiv av upplevelser, eller kanske snarare, ett gigantiskt arkiv av bevis för att upplevelserna faktiskt ägt rum. Dock känns det viktigt att nämna att de stödjer sig mer eller mindre på varandra; utan det fragmentariska bildarkivet reduceras historierna till poetiska anekdoter, till synes utan verklighetsförankring, men utan den kontextgivande berättelsen har bilderna mycket lite att vittna om. Samtidigt verkar det lite väl snävt att påstå att fotografiernas funktion skulle vara rent instrumentell, de erbjuder även ett estetiskt värde då de förmedlar, som alla fotografier tagna av människor gör, ett utsnitt ur någon annans seende. Som besökare får vi en chans att betrakta världen med Vonna-Michells blick, och därmed kunna lägga märke till och upptäcka saker vi annars kanske inte skulle ha tänkt på, eller bevärdigat ens med ett ögonkast.
Adress: Taxingegränd 10
2009-10-22 Louise Lindvall (text), Tensta Konsthall (foto)
