Duon bakom denna poppigt förpackade version av svensk samtidskonst är Michael Elmenbeck och Oscar Carlsson. Den sistnämnde är konstnär och curator, och kom för något år sedan med den briljanta idén att låta en video av den amerikanske konstnären Ryan Trecartin sprida ut sig över alla skärmar på teknikvaruhuset Media Markt. Elmenbeck är konstsamlare och grundade tidskriften BON. Nu är han en av initiativtagarna till C F Hill, som blandar galleri- och auktionsverksamhet med konstrådgivning. Jag ställer mig undrande till hur Elmenbeck & Cos tänkt kring namnvalet på sin konsthandel? Är det är ett uttryck för missriktad ironi eller enbart cyniskt? Som om C F Hill var ett ledigt varumärke bland andra!? Jag misstänker att vår mästerlige strandmålare och tecknare av själens verkligheter skulle vända sig i sin grav om han visste hur hans namn nu används för att kränga konst. Faktiskt ganska osmakligt, det hela.
Annars är det nog inte en så långsökt gissning att flera av konstnärerna på Sven-Harrys kommer att dyka upp även i Elmenbeck konsthandel. För här bör finnas gott om konstnärer som besitter kommersiell potential. Och inget fel i att kunna leva på sin konst! Ännu så länge lovande konstnärer visas tillsammans med redan väl etablerade namn, som gör just det. Ändå säger sig utställningsmakarna presentera en ny generation svenska konstnärer, ofta verksamma utomlands, men det är inte riktigt det man gör här. Konstnärer som Andreas Eriksson, Klara Lidén och Sara-Vide Ericson ingår i utställningen, och de är ju redan en del av maskineriet. Deras plats hade kunnat fyllas av mer okända namn om man verkligen velat visa de som verkar under radarn.
”Swedish Art: Now” är, som sagt, delvis en utställning som lyfter fram ett slags samtida popkonst. För vad kan man annars kalla Hanna Lidéns jättelika doughnut (allra överst)? Eller, för den delen, Thomas Häméns analplugg, Karl Norins inbakade fuskpäls eller Linda Bäckströms mjukt avrundade bil. De kommer kanske med olika intentioner, men alla berör de vårt samhälles varufetischism. Det nyvaknade intresset för varan speglad genom konst gör att en retrospektiv över Claes Oldenburgs revolutionerande konst framstår som absolut nödvändig för att få ett historiskt perspektiv.
Utställningen innehåller många verk som snabbt går att identifiera som just samtida. Det de har gemensamt är, på gott och ont, en förpackning gjord för snabb visuell konsumtion. Många av verken har en tydlig gestaltning av sitt ärende, och man får en känsla för konstnärskapet trots att endast ett verk visas av varje konstnär. Och detta är utställningens styrka, att man lyckats välja verk och konstnärskap som når fram med en tydlig röst bland andra distinkta stämmor.
Utställningen har även ett annat spår, dock inte är lika fullt utvecklat, och består av en handfull verk som är stöpta i en mer konceptuell form. Här står inte varan under lupp, men väl varat. Det är mer gåtfullt undersökande konst, som upprättar ett större motstånd gentemot betraktaren. Vi möter en stramare sida av Éva Mag, genom hennes svarta draperi delvis täckt med en glasskiva, och Nanna Nordströms balanserande samling av objekt av trä och sten. Och vi får en stark trio målningar av Ida Persson, tre närbilder av apparater – samtidigt förfrämligade och bekanta. Här dyker Sten Eklunds grafiska svit ”Kullahusets hemlighet” upp på näthinnan. I detta över rum på Sven-Harrys finns även Anna Bjergers suggestiva svarta porträtt utan ansikte, och ett stort collage av Hans Andersson bredvid en mindre målning av Paul Fägerskiöld, som tillsammans med övriga verk bildar en återhållen konstellation som blir något mer än bara sina delar. Verken är visserligen upptagna med sin yta, de förmedlar ett påtagligt intresse för det taktila och för materialet. Men verken talar också om det som ligger under ytan, det outtalade och ännu inte formulerade.
Den smala trappan genom de olika våningarna på Sven-Harrys har blivit en oväntat lyckad plats i flera utställningar. Så även här. Nathalie Djurberg och Hans Bergs fyrdelade videoanimerade vattenfall visar på en intressant ny sida i deras gemensamma konstnärskap. Filmerna innehåller lika delar C F Hill (!) och Paul Chan, men omformulerat med deras sedvanligt drastiska estetik. Gå genom trapphallen ner till undervåningens videorum för fler sevärda filmer av bland andra Lina Selander, Sofia Hultén och Johan Skoog.
Magnus Bons
Fotografi: Dan Kullberg. Sven-Harrys konstmuseum, Eastmansvägen 10-12. Utställningen pågår 20 april – 6 juni 2016
