Konsthallen Kohta ställer ut Astrid Svangrens (f. 1972) rumsliga och måleriska installation samtidigt med esten Jaan Toomiks (f. 1961) filmer. Svangren har gjort ett nytt verk för Kohta, och det är första gången hon visas i detta format i Finland, medan Toomik ställer ut betydligt äldre verk. Den stora salen upptas av Svangrens verk. Väggarna har målats klart gula och det känns som att vandra runt i en stor målning bland lätta penseldrag i luften. I det mindre rummet intill visas en videoprojektion av Toomik och i korridoren två filmer på monitorer.
Jaan Toomik är i grunden målare och tankarna går till de kroppscentrerade målningar han ställde ut i Tallinn för två år sedan vid namn Smells Like Old Men’s Spirit, speciellt när jag betraktar den åldrande mannen i kortfilmen Armulaud (Nattvarden, 2007). ”Today is a special day”, säger prästen i den lama gudstjänsten i ett intimt estnisk kyrkorum, där en deprimerad man tar del av nattvarden. Mannen förflyttar sig sedan till sitt enkla hem tillsammans med en kvinna som verkar vara prostituerad. Hon smörjer in hans ovårdade, torra fötter med vit lotion.
Det är fotorealistiskt och symbolladdat; konstnären går perverst nära inpå detaljer, som till exempel hur flugor samlas kring ett smutsigt glas. Mannen har känslolöst samlag med kvinnan för att sedan gå ut i en skog och skrika. Den prostituerade kvinann smetar sedan in sperma från kondomen i sitt sköte. Filmen ger mig obehag; vad kan en åldrande mans ångest och meningslösa tillvaro tillföra mig?
Åtminstone väcker det en reaktion att greppa och vårda det vackra och meningsfulla. De andra filmerna visas på mindre monitorer i galleriets korridorer. Den ena visar hur en lönnplanta berövas sina löv i förtid på en skogskyrkogård (Untitled Action, 2015, th) och den andra (Jaanika, 2007) utspelar sig i en bostad fylld av äckel och smuts där det hörs hur en kvinna bekänner sig inför en församling.
Efter Toomiks dystra värld av groteska fotsulor och flugor blir Astrid Svangrens experimentella rum en fest för ögat. Hon har målat tunna tyg, plastnät och papper med olika färger och vax, knycklat ihop dem för att sedan hänga dem fritt i rummet eller från ramliknande träkonstruktioner. Det gulmålade rummet är poetiskt och framför allt ett måleriskt färgtänkande.
Intressant är att hennes verk tycks börja med ord; de långa titlarna är likt dikter; så som Utifrån sökande: spegling/metamorfos/det sista sköljvattnet/ett gult rum/evig rörelse/ett slags genomspolning/konstgjord färg. Sinnligheten tilltalar mig och här finns också något som är förknippat med kropp och rörelse. Det hela förefaller likt ett skådespel som Svangren står som regissör för; ett rörligt bildspråk, utan hierarkier. Kanske kan man till och med ana ljudliknande färgklanger och dofter?
En viktig aspekt i hennes verk är tid, den rytmiska aspekten i det hela. Och med detta blir det huvudsakliga motivet i Svangrens konst förändringar. Det är som om hennes verk vill skala bort själva avbildningen, den ska inte få synas. Men paradoxalt nog gör det att det slutligen ändå blir mycket kroppsligt. Svangrens feminina och skira verklighet står ofrånkomligt i abrupt kontrast till Toomiks filmer.
Det förefaller som om Svangrens utställning är tänkt att vara huvudutställningen medan Toomiks är en form av studioutställning. Men konsthallens öppna utrymmen och intima kontext gör att de två ofrånkomligt blandas ihop till en och samma utställning, och man ställs inför frågan varför man visar två så olika uttryck tillsammans? I detta fall kan man i viss mån hävda att kontraster berikar och att det blir ett slags balansgång mellan det flyktiga och burleska. Men helst skulle jag ha sett konstnärernas verk i två olika kontexter för att ostört kunna fokusera på deras egenarter utan att krystat försöka koppla ihop dem.
Camilla Granbacka
Fotograf: Jussi Tiainen/Kohta, Verkstadsgatan 2B, Helsingfors. Utställningen pågår 8 mars – 29 april 2018
