Susanne Pettersson Gallery, Stockholm: Helena Mutanen (17/1-9/2)

Helena Mutanen är en av de mest intressanta konstnärerna av alla de som under de gångna tio åren utvidgat skulpturbegreppet i svensk konst, detta till trots för att hennes separatutställningar inte varit så många till antalet. Mutanens skulpturkonst bygger inte på idén om att producera stora, fysiskt imponerande föremål som skall betraktas på behörigt avstånd. Liksom kollegan Katarina Norling arbetar hon för det mesta i ett litet format, som kräver att betraktaren tar sig nära inpå objekten för att kunna uppleva dem till fullo. Och då är man lika fast i Mutanens värld som flugan på flugpapperet. I hennes tidigare verk har stämningen svängt mellan det poetiska och det småkusliga: dödskallar med insektsben, en ros med tänder och ett träd tillverkat av skelettdelar blandas med en självspelande karelsk luta eller ett huvud av snäckskal. I sin nya utställning har hon skruvat åt konceptet ett varv till, och tematiserat presentationen. Lås och nycklar är utgångspunkten, egentligen ganska självklar utan att vara alltför uppenbar. Hur många gånger om dagen säger vi exempelvis inte att saker gått i lås, att något är nyckel till lösningen av ett problem, och så vidare? Men Mutanen gör nyckel- och låsmetaforiken till något betydligt mer än en språkliga vana (eller ovana, om man så vill). Nycklarna formar sig till en DNA-spiral och låset uppträder i form av en mänsklig hjärna, om än något fyrkantig. Mutanen gör orden och idéerna till något handfast och gripbart, hela tiden med glimten i ögat. Helt enkelt ett filosoferande som underhåller. (Adress: Kommendörsgatan 6)

Utskriftsvänlig version