Med skira streck och penseldrag av pastell, krita och oljefärg bygger Susanne Johansson en bildvärld som söker efter urformer eller definierade rum i det stora rummet som naturen utgör. Rotvältor, klippformationer, skär, dungar, vassruggar, tunga stenblock och krypin och gluggar.
Människorna som befolkar bilderna är ofta nakna, utelämnade, eller sysselsatta med att klättra upp, bestiga och betvinga ett landskap som ju längre en betraktar det blir allt mer mystiskt och undanglidande.
Gistna lador och skjul med spår av graffitimålares ensliga värv dyker också upp som lämningar efter de gestalter som antingen tydligt vänder sig bort från betraktaren eller nyfiket kikar fram mellan stammar och natur.
På ytan är bilderna så sköra att man nästan inte vågar stanna och titta på dem i rädsla för att blicken ska ha sönder dem. Den glesa hängningen i Uppsala konstmuseums ”På en annan plats än den förväntade” bidrar till intrycket och gör att man till en början liksom smyger från bild till bild.
Den skira ytan är en illusion som inte döljer men väl beslöjar. Susanne Johanssons måleri och teckning är behärskat och kompositionerna är uppbyggda med en precision som går ner till varje litet enskilt streck. Bilderna är i själva verket inte alls gjorda för en hastig blick, utan kräver och lockar till ett långsamt och långt betraktande. Plats, tid och narrativ är, som museichef Daniel Werkmäster också skriver i en fin katalogtext, viktiga element hos Johansson men förblir höljda i ett suggestivt dunkel.
Om man vet att konstnären härstammar från norra Sverige är det gärna de skogarna man tror sig se. Precis som kunskapen om ateljén i Tierp gör klippor och skär till uppländsk skärgård. Men miljöerna kan lika gärna vara hämtade från andra ställen. Som betraktare knyter man dem dessutom gärna till sitt eget liv och sina egna minnen. Det kan man förstås påstå om allt man ser i berättande måleri och teckning.
Men hos Susanne Johansson blir den skenbart sköra ytan nästan som en fälla och när man en gång brakar igenom är man på något sätt omgiven av bildvärlden och står där lika ensam som de gestalter som befolkar den och är tvungen att orientera sig utifrån de referenser man har buteljerade i sin egen kropp. Det är också någonstans här som Susanne Johanssons bilder slutar blicka bakåt mot konsthistorien och romantikens jakt på det sublima för att istället inrätta sig i vår egen tid. Nästan som att de aktivt valde att bli samtida istället för kitsch.
Sebastian Johans
Foto: Pär Fredin. Courtesy Galleri Magnus Karlsson. Uppsala konstmuseum, Uppsala slott. Utställningen visas 14 april – 20 maj 2018
