I Konstnärscentrum Östs monter går det att rösta på imaginära utsmyckningar, ombyggnationer och samplingar av riksdagshusets östra fasad. Varför inte placera en Louise Bourgeois-spindel över hela huset? Eller byta ut entrén mot en dassdörr? Demokratins plats är tom, som Claude Lefort skrev. Det kan inte längre finnas någon eller något som förkroppsligar makten, bara ett fält där det är legitimt att diskutera vad som är legitimt eller inte. Tomhet är visserligen det sista som en besökare till årets Supermarket kommer att tänka på. Det finns över åttio utställare från tjugonio länder. En myllrande konstkåkstad, en intensiv kakofoni av uttryck, intryck och påtryck. Nationalgalleriet drar runt en skrikande programförklaring i en pastisch av Tatlins torn och det doftar lite märkligt av en annan tid. Det är karneval i Kulturhuset, men hur kan demokratins tomhet vändas ut och in? Nu när det är valår och allt. Främst sker det genom idén om överflödet. En myriad av röster, konflikter och frågor. Kulturhuset blir likt riksdagen ett hus där de tomma platsernas samtal måste värnas.
Supermarkets fokus på den konstnärsdrivna scenen ställer också frågan om autonomi på sin spets. När man ser på dessa engagerade sammanslutningars vilja att skapa en annan typ av brygga mellan verken och samhället står det klart att det inte enbart handlar om att ge sig själv lagar (auto-nomos), inte heller att ”påverka” diskussionen. Snarare är det en fråga om hur diskussionen kan ske. Men lika tydlig är den komplicerade värld av institutioner som kan representera den tomhet i vilken diskussionen blir en verklighet. I Bhotsun Arts monter står det inte någon när jag passerar. Det var ingen som fick åka från Tibet på grund av de kinesiska myndigheternas allt annat än demokratiska synsätt. Här blir tomheten en påminnelse om förtrycket som pågår någon annanstans. Och Supermarket har några rörande sådana små öar som får det mest intressanta av det karnevaleska att framstå som futtigt, som AllArtNow från krigets Damaskus.
Det krävs tålamod och ork för att behålla koncentrationen i överflödet. När galleriets fjärde vägg fjärmas dras publiken in i konstscenen. Galleriet stirrar, på ett märkligt sätt, tillbaka. Är det så här det känns att vara ett uttittat konstverk? En ny tomhet infinner sig. Men ibland så faller allt undan när det som äger en helt annan intensitet avtecknar sig. Det finns verk som kan tala lågmält och höras även mitt i allt brus. TAL (TechArtLab) från Rio de Janeiro ställer ut ett antal sådana. Tar er tid och titta på Elisa Pessoas videoinstallation ”Dialogue” och Isabel Löfgrens ”Television is My Homeland”. Atlantic House från Kapstaden visar projektet ”The Collectors” som också finner nya och intressanta vägar, och ny energi, att anknyta till det offentliga och till politiken genom det till synes ordinära.
Bilder (uppifrån och ned): AllArtNow, Cecilia Paredes
Adress: Kulturhuset, Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/2 – 16/2
Axel Andersson (text), Supermarket (foto)
