Moderna Museet satsar för tillfället stort på Elaine Sturtevant med den omfattande utställningen ”Bild Över Bild”, bestående av både äldre och nyproducerade verk. Sturtevant är kanske konstvärdens längst verksamma doldis som hunnit med en enorm produktion sedan debuten 1965, trots ett längre uppehåll mellan 1974 och 1986. Hennes konstnärskap har konstant genomsyrats av metoden att reproducera redan existerande verk av konstnärer som Duchamp, Warhol, Lichtenstein och Beuys. Redan 1965 presenterade Sturtevant en utställning med Warhols ”Flowers” som hon tryckt med den originalsilkscreen hon fått av Warhol själv. Samma verk har sedan ställts ut i omgångar fram till 1991. Hon har även kopierat bland annat Duchamps ”Fresh Window”, Beuys ”Fat Chair”, Lichtensteins ”Happy Tears” och Johns ”Flag”, vilka alla finns till beskådning i Modernas stora satsning.
På 60-talet när Sturtevant började sin konstnärsbana var popkonsten och abstract expressionism två av de dominerande trenderna som med olika metoder fokuserade på yta. Genom sin konst ville Sturtevant förmedla det underliggande, hon ville röra sig bort från ytan genom att kopiera verk som fokuserade på just densamma. Enligt Elaine Sturtevant själv är hennes konst idag en reflektion över cybernetikens intrång i varje aspekt av våra liv. Hon menar att det cybernetiska intrånget speglar ett generellt obehag av att leva i en värld bestående av simulacra, en värld där yta är det enda som återstår när referenter inte längre har någon referens i tingens värld. Med sin konst vill Sturtevant inspirera ett nytt tänkande i en värld där information är synonymt med kunskap och bilden är en högre makt än objekt.
Den för mig mest uppenbara referensen till Elaine Sturtevants konstnärskap som möjliggör en kritisk jämförelse, är Sherrie Levines tillskansring av olika konstverk från fotografi till måleri och skulptur. Levine själv ser på sitt arbete som en process av ”bild över bild” där hennes färdiga produkt befinner sig tre eller fyra gånger från originalet. Detta beror på att många av hennes verk är fotografier av andra fotografier eller målningar tagna från konstböcker, tanken om originalet existerar alltså flera steg bort i processen. Även Elaine Sturtevant ser på sin produktion som ”bild över bild” även om hennes konstverk ofta är direkta kopior, hennes ”Flowers” är tryckta med samma silkscreen som Warhol själv använde. Kopiorna de producerar lyfter fram och förtydligar originalverken samtidigt som de ifrågasätter just detta begrepp. Tanken om originalet, vilken kom att bli lite av en ryggrad för det modernistiska tänkandet, dekonstrueras i detta postmodernistiska sammanhang som motsätter sig tanken om geni och auteur-teori. Walter Benjamin var kanske den första teoretikern att uppmärksamma makten i kopian att förändra våra sociala och kulturella attityder gentemot representationens natur och tanken kring kopia/original. Här ser vi tydliga kopplingar mellan Levine och Sturtevants produktion och denna kanske speciellt postmodernistiska tanke.
Fredrik Liew, curator för ”Bild över Bild” på Moderna Museet, menar att Sturtevant själv motsatte sig alla referenser till en feministisk position och att hennes verk kunde höra hemma inom ramarna för ett genusperspektiv. I en intervju under Venedig-biennalen 2011 menar Sturtevant att hon aldrig reflekterade över att de förlagor hon använde till sin konst uteslutande var skapade av manliga konstnärer. Trots detta kan jag inte hjälpa att det är till just denna punkt mina tankar för mig när jag konfronteras med Sturtevant eller Levines bilder. Det är heller inte så konstigt eftersom konsthistorien inte är direkt sprängfylld med kvinnliga referenser och framför allt modernismen genomsyrades av tanken om den manliga konstnären som kreativt geni. Det är också just dessa bilder Levine och Sturtevant använder sig av och deras oromantiska attityd gentemot mytiska figurer som Warhol och Duchamp skapar ett nytt sätt att förhålla sig till originalen. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad detta nya sätt är. Sturtevants konst är allt och ingenting på samma gång. Det är teoretisk reflektion och videoverk bestående av stock-video collage, det är yta och djup med den mystiska konstnären själv i bakgrunden som ger oss precis så mycket av sina tankar att vi nästan skall förstå, men inte riktigt ändå. Det är detta som lockar med Sturtevant och som gör hennes verk lika relevanta idag som 1965.
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/3 – 26/8
Johanna Theander (text), Museum für Moderne Kunst, Frankfurt am Main/Axel Schneider (foto)
