Det är inte utan en viss bävan som jag numera kliver in på större grupputställningar. Hur många samtidskonstsäkrade checkboxar har curatorn klickat i? Hur ser könsfördelningen ut? Finns det något minoritetsperspektiv som inte beaktats tillräckligt mycket? ”Stockholms kosmologi” samlar 12 konstnärer och 2 konstnärspar för att göra en ”presentation av Stockholms globaliserade konstscen”. Många av konstnärerna har utländsk bakgrund eller har utbildat sig utomlands.
Bredden är stor, däremot inte åldersspannet. De flesta av deltagarna är mellan drygt 40 och drygt 50, ungefär samma ålder som konsthallschefen och curatorn Johanna Sandell Wright. Jag frågar mig vart 60-plussarna tagit vägen? Ned i nätverkandets svarta hål? Tankarna virvlar medan jag tar stegen uppför trappan till Liljevalchs konsthall.
Väl därinne befinner jag mig plötsligt i en orientalisk katedral. Överraskningsmomentet i upphovsmannen Munish Wadhias installation är träffsäkert. Skulpturhallen är tekniskt sett en mardröm med högt placerade fönster, trappor, pelare och dörröppningar. Kanske det enda vettiga sättet att lösa uppgiften på är att, som Wadhia, göra hela rummet till ett konstverk.
Väldiga väggmålningar möter föremål, hängande i luften, och reproduktioner av religiösa bilder där gudomen själv avlägsnats. Verket fungerar som en kulturell och andlig centrifug, där intrycken slungas omkring för att till sist skapa en stämning av rymd och oförutsägbarhet.
Just dessa egenskaper löper som en röd tråd genom hela ”Stockholms kosmologi”, vilket samtliga konstnärer tjänat på. Konstnärskap som tidigare kunnat uppfattas som lite väl tystlåtna och blodfattiga har laddats med ny energi och tillåtits sväva ut för att finna nya kontaktytor mot publiken.
Efter år av postmodern curatorisk praktik som gått ut på att låta enskilda verk av olika konstnärer etablera en ”dialog” med varandra bygger ”Stockholms kosmologi” på en mer traditionell metod där varje konstnär tilldelats ett eget utställningsrum. Och, simsalabim, har konservatismen gjort utställningen extremt kommunikativ. Genom att inte tvinga fram krystade ”dialoger” mellan isolerade verk förvandlas de olika utställningsrummen till stora, kommunicerande kärl mellan vilka lika delar association och inspiration flödar.
Santiago Mostyn, en eftertänksam konstnär som ibland kan upplevas som lite torr, tar konsthallens mittskepp i besittning med ett verk som är stramt och minimalistiskt, men som ändå skapar en förtätad stämning. Drömmar, ljud och poesi förmedlas via takhängda högtalare och en stor videovägg där olika gestalter framträder med sina berättelser.
Verket handlar ytterst om tiden och döden, om försvinnandet och minnet. Det är sensibelt genomfört, och slår an strängar som tonar genom stora delar av utställningen och finner sin klangbotten i utrymmet mellan den stora historien och myriaden av små, personliga historier.
Ett annat bra exempel på detta är Ayan Farahs stora målningar som bygger på återanvända textiler och pigment tillverkade av material från fjärran platser. I hennes utställningsrum dominerar ett antal dukar med ljusa rektanglar som omges av mörka ytor. De har kommit till genom att konstnären spikat upp dukarna framför fönsteröppningarna i det övergivna föräldrahemmet i Somalia.
De ljusa rektanglarna är effekten av solljuset som blekt de pigmenterade dukarna. I bakgrunden anar man hur ett traditionellt hantverk gått förlorat i kolonialismens/industrialismens kvarn, men där familjehistorien blir till en tyst berättelse om den eviga processen av övergivande och återvinnande som är ett ledmotiv i migrationens tidevarv.
J.G. Arvidssons måleri har vi inte sett mycket av i Sverige. Liksom Ayan Farah utgår han från personliga minnen, dokumenterade genom familjens fotoalbum. Med måleriet som förstoringsglas skärskådar han såväl det upplevda som det bortglömda. I hans bilder samsas figurativa, fragmentariska figurer med abstrakta färgfält ungefär som om han vill gestalta minnets sammansättning av ömsom detaljrikedom, ömsom lågupplösning.
Allra bäst är kanske ”Stockholms kosmologi” när konstnärerna får spänna bågen mot högre makter. Cecilia Ömalm har länge arbetat med cyantopier, en gammal teknik för bildframställning som bygger på att en järnhaltig emulsion utsätts för solljus, varefter en bild kan framkallas.
Den här gången har hon gjort sällskap med astronomen Göran Östlin, känd för hisnande bilder av universum tagna med hjälp av teleskop. Ömalms och Östlins främsta arbetsverktyg är ljuset och tiden, något som lägger en filosofisk dimension till deras bilder av olika himlafenomen. Det flämtande ljuset från universum används för att skapa verk som handlar om just ljuset självt.
Där Ömalm och Östlin arbetar med himlafenomenen ur en vetenskaplig-poetisk synvinkel väljer Ailin Mirlashari en tematik som förenar allvaret med en god dos magisk galenskap. Hennes installation är å ena sidan handfast humoristisk – läs ljussatt parabolantenn och smiley – och å andra sidan en åkallan av de läkande krafterna i världen, personifierade av tre ”hjältar” i vita kåpor. Det lättsamma tonfallet smittar av sig, och man lämnar hennes utställningsrum åtminstone en handfull mörka tankar fattigare.
Parallellt med ”Stockholms kosmologi” pågår James Webbs separatutställning ”The moon will not stay hidden forever” i konsthallens nybygge Liljevalchs+. Utställningens centrala verk är en installation, där Webb ställt frågor till ett historiskt föremål, ett vikingasvärd. Frågorna blir förstås obesvarade, vilket lockar oss själva att fylla i den saknade informationen.
Samma utforskande av det betydelsebärande tomrummet finns i två andra verk, ett där en muslimsk böneutropares ensamma stämma ljuder i ett övergivet köpcentrum i Johannesburg och ett annat där medeltidshelgonet Hildegard av Bingens komposition ”Ordo Vitutum” strömmar från högtalare monterade på byggnadsställningar som anknyter till uppförandet av konsthallen.
Utställningen slingrar sig labyrintartat mellan lokalens olika våningsplan, och ibland får man anstränga sig för att hitta verken. Det är förmodligen meningen. James Webb är nämligen en konstnär som skyr de stora gesterna, och i stället koncentrerar sig på att dra in publiken i ett lågmält, oavslutat samtal. Hans videoverk är aldrig spektakulära, hans ljudverk långsamma och prövande. Denna öppna estetik fungerar utmärkt i konsthallens ganska stela arkitektur, som jag plötsligt upplever som mjuk och flexibel.
Anders Olofsson
Liljevalchs, Djurgårdsvägen 60, Stockholm. Pågår 14 juni – 18 augusti 2024
