På en trähylla står en sprucken gipsavgjutning lutad mot väggen. Avgjutningens urgröpningar med tydliga spår av fingrar är det första som möter ögat och blir vägledande för resten av Stina Perssons utställning på Anna Bohman Gallery. Om de övriga skulpturerna allesamman kommer med frågor som: ”hur har hon gjort?” och ”vad föreställer det?”, så tänker jag att just detta verk hänger där som ett både mångtydigt och enkelt svar.
Glidningen mellan det abstrakta och det figurativa som uppstår hos Stina Perssons skulpturer manifesterar sig i objektens materialitet. Allt efter som uppenbarar sig otvetydiga men subtila skillnader mellan det greppbara och det dunkla. En upplösning av skulpturkroppens form materialiserar sig i ytorna, vare sig det gäller gips, stengodslera eller brons. De inre behoven att tolka det jag upplever och ser och verkens faktiska utformning smälter ihop. Hjärnan liksom mjuknar och dras in i föreställningar om konstnärens tillvägagångssätt där möjliga motiv bildar ett associativt eko.
Persson gräver fram sina former, här finns madonnor och lejon men även skulpturkroppar som undandrar sig bestämning. Förlagorna till hennes skulpturala utgrävningar kommer från fotografier, det tvådimensionella ges en tredje dimension. Handen gröper ut gestalterna ur materialet utan hjälp av seendet eller kanske med ett annat slags seende än via blicken. En invertering i flera skikt: konstnären vänder ögat och formen inåt – exponerar materiens rymd och gjuter fram form och innehåll.
De uppfläkta aluminiumlådorna skiljer sig skenbart från de andra verken som tycks skapade direkt mellan konstnärens händer och ett mjukt material. Lådornas fyrkantiga väggar är uppvikta och sammanhållna av stänger. En av skulpturerna består av igenstängda lådor, och ett runt hål mitt på en av sidorna finns i alla lådskulpturerna – som en garanterad kanal mellan utsida och insida. Konstnären för samman det yttre med det inre utan att förändra formens närvarande struktur, precis som i ler-, gips- och bronsskulpturerna.
När jag senare ser Alina Chaiderov på Galerie Nordenhake tänker jag att dessa två utställningar är goda exempel på svensk nutida skulptur. Båda konstnärerna inkorporerar betraktaren med hjälp av både sinnet och en intellektuell diskurs. Skulpturobjekten står för sig själva utan att avlägsna betraktarens vilja att se sig själv och ännu längre. Förenklat kan man säga att de står emot uppdelningar, både stilmässiga sådana och tematiska.
Ändå skiljer sig de två utställningarna mycket tydligt åt. Chaiderov arbetar i helt andra, ofta industriella material och det konceptuella anslaget redovisas direkt i mångfalden av uttryck. En persisk matta ligger ihoprullad runt ett kopparrör och högt uppe på väggen finns en hemisfär i koppar. Längs med galleriets ena vägg hänger små inramade fotografier. Också i den här utställningen uppstår snabbt frågor, där konstnären sätter upp villkoren och min egen uppmärksamhet blir en självklar del av behållningen.
Metallen koppar värmer, leder och renar och för konstnären själv är den dessutom giftig, då hon har en sjukdom som lagrar koppar i kroppen. Jag uppfattar motiven på fotografierna ungefär som jag uppfattar konstnärens sjukdom. Som delar i helheten, ett slags fenomenologiska glipor. I fotografierna ser jag snitt och snittytor, glapp och klotformer. En sol mellan en tumme och ett pekfinger leder mig av någon anledning mot sfärerna i glas som står på svajiga stålben intill. Deras transparens visar upp hur insidan hör samman med utsidan – utan avbrott eller fogar, jag ser form och invertering av form på en och samma gång.
Rör återkommer i flera av verken, dels av koppar, dels kemiska rör som är kapade och travade i form av en en hexagon. En gummigördel omsluter rören och håller dem på plats. Ljuset leds genom rören och bildar en optisk form som flyttar sig med blicken. Titeln, “Mother form II”, leder tankarna ungefär som rören leder luft, ljud och ljus. Rakt framifrån ser man igenom verket men från sidan är det slutet. Den hoprullade mattan runt kopparröret är en bokstavlig bild av hur den låg rullad på taket på bilen hennes familj lämnade Ryssland i.
Chaiderovs egen exilhistoria bildar associativa snittytor i skulpturobjekten, som samtidigt är närvarande i sig själva. De är inte befriade från, men heller inte helt beroende av metaforen. Ett verk består av transparenta glaslådor med sand strödd i botten och resårspiraler i metall placerade ovanpå. Det är inte en säng och det är inte mjukt, men jag vet hur de där spiralerna känns när de är höljda i tyg och skumgummi. Sanden liksom knastrar utan att låta och tankarna vandrar mellan sängens olika funktioner – från födsel till död.
Galleriernas olika hängningar väcker tankar om hur rumsligheter alstrar olika energier mellan verken. Hos Nordenhake finns en stramhet som laddar utställningen och hos Anna Bohman är gränserna mellan objekt och rymd oklarare, som om skulpturerna skulle kunna skifta plats – kanske av egen kraft. Jag är medveten om att det kan vara verken i sig som skapar upplevelsen men konstaterar att min uppmärksamhet skärps av rumsligheternas inverkan på de olika skulpturerna.
Båda konstnärerna delar, på olika vis ett intresse för neurovetenskap. Man skulle kunna hävda att både konstnärlig praktik och neurovetenskap undersöker människans relation till sin omvärld. Det taktilt kroppsliga hos Stina Persson undersöker och motbevisar uppdelningar. Alina Chaiderovs skulpturobjekt är meditationer som undandrar sig absoluta tolkningar. Båda för samman utsida med insida, båda motbevisar kategoriseringar.
Emma Warg
Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B, Stockholm. Pågår 11 april – 19 maj 2024. Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm. Pågår 11 april – 11 maj 2024
