Konsten
  • Recensioner
  • Frågeformuläret
  • Konstkommentarer
  • Tips
  • Om oss
  • Annonsera
  • Kontakta oss
  • Skribenter
  • Integritetspolicy
  • Prenumerera
Konsten.net på Instagram
magnusbons
Oskar Hult, Anna Bohman Gallery @oskar.hult @annabohmangallery #konstennet
Stanley Whitney, Galerie Nordenhake @stanley.whitney @galerie_nordenhake #konstennet
Konsten.net uppdaterad med Sebastian Johans recension av Gunvor Nelson och Sara Broos på Kulturhuset.
Konsten.net uppdaterad med Emma Wargs recension av Loukia Alavanou och Carl-Michael von Hausswolff &Leif Elggren/KREV på Accelerator.
Torsten Andersson, Moderna museet #torstenandersson @modernamuseet #konstennet
Gunnar Ekelöf-rummet, Sigtunastiftelsen #gunnarekelöf @sigtunastiftelsen #konstennet
Följ
Konsten.net stöds av
  • Om oss
  • Annonsera
  • Skribenter
  • Kontakt
  • Integritetspolicy
  • Prenumerera
Facebook
Instagram
RSS
Konsten Konsten
Konsten
  • Recensioner
  • Tips
  • Konstkommentarer
  • Frågeformuläret

  • Recensioner

Stilla skönhet på Waldemarsudde

  • John Sundkvist
  • 04 mars 2020
  • 22 views
Helene Schjerfbeck, Konvaljer i blått glas I (den sneda vasen), 1920. Foto: Finlands nationalgalleri/Hannu Aaltonen.

Stilla skönhet. Säkert något många önskar sig i dag, kanske som en källa till styrka för att med viss distans kunna möta en påträngande, larmande samtid. Tyvärr är det inte riktigt vad som erbjuds på utställningen med denna titel som Waldemarsudde ordnar i samarbete med Konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Undertiteln är nordisk och östasiatisk interaktion. Här får man dock tänka Japan i stället för Östasien.

Det finns ytterst få exempel på verk från andra länder i området, även om en del äldre koreansk keramik lånats in från Mingeimuseet i Tokyo, som för övrigt bidrar med större delen av det japanska konsthantverket. En övervägande del av japansk kultur, konst och filosofi har visserligen sin upprinnelse i Kina och Korea, men det är ändå märkligt att Kina är helt frånvarande med tanke på att 1900-talets nordiska keramiker främst förhöll sig till det som tillkom under Songdynastin.

Avsikten är sålunda att visa hur nordiska konstnärer och konsthantverkare – här svenska och finska – funnit gensvar i den meditativa, avskalade skönheten i viss östasiatisk konst, och att impulserna ibland även gått i omvänd riktning. Den gemensamma grunden skulle härvidlag vara en innerlig förbundenhet med naturen och en inriktning på vackra och funktionella vardagsföremål.

Lee Ufan, Utan titel 80025-13, 1983. Foto: Magnus Bons

Man hade naturligtvis gärna sett att denna stilla skönhet också gestaltats genom hängning och scenografi, att den gleshet och tomhet som är centrala begrepp inom östasiatisk estetik i högre grad kommit till uttryck i själva installationen, och inte bara i enskilda verk. Nu möts man i stället av en rad föregivna exempel på estetisk konvergens mellan öst och väst, men utan att delarna binds samman till en övertygande helhet.

Varför vissa verk sidoställts eller grupperats tillsammans förblir oklart, och blickfältet skyms återkommande av gigantiska plexiglashuvar som kröner de podier där keramiken tagit plats. Det blir därför en ganska ryckig och visuellt splittrad upplevelse att ta sig fram genom salarna på Waldemarsudde.

Det andra problemet med denna sammanställning är de utställda verken, och här blir skillnaden mellan konsthantverk och måleri närmast skriande. Medan flertalet keramiska och textila arbeten känns helt samtida och verkligen förmedlar en avklarnad, angelägen skönhet så är detta inte alls fallet med bildkonsten. När det gäller flertalet målningar undrar man varför de överhuvud taget visas.

Kenneth Williamsson, karaff ur “Den utmärkta svenska servisen”, 2000. Foto: Nationalmuseum

Att asiatiska föremål avbildas, att det finns en vag anknytning till japanska kompositionsprinciper eller att en viss konstnär gjorde en resa till Kina kan inte vara skäl nog. I sista hand måste verken förmå avge ett tilltal och träffa oss i dag. Och det är inte många som gör det, även om det finns undantag: Schjerfbeck, Kylberg, Lee Ufan eller Rune Jansson – hos den sistnämnde handlar det dock snarare om explosiv expansion än om stillhet. Frågan är om inte några av de bästa ”målningarna” på denna utställning är ett par fat av Shoji Hamada (översta bilden), en grönsvart tallrik från Ushinoto eller en koreansk matskål från 1500-talet med vit engobe.

En förbryllande inkonsekvens är också att bildkonsten i stort sett upphör kring 1980, medan det finns flera utsökta konsthantverks- och bruksföremål från 2000-talet, av bland andra Kennet Williamsson och Ingegärd Råman. Tråkigt för oss som törstar efter stilla skönhet att behöva konstatera att Waldemarsudde här försuttit möjligheten till en utställning som hade kunnat bli verkligt betydande.

John Sundkvist

Översta verket: Shōji Hamada, tallrik, 1956. © Japan Folk Crafts Museum, Tokyo & Shōji Hamada. Utställningen på Waldemarsudde pågår 15 februari – 31 maj 2020

Print Friendly, PDF & EmailUtskriftsvänlig version
Dela med Facebook 0
Tweeta med Twitter 0
Dela med e-post 0
John Sundkvist

John Sundkvist är konstnär, essäist och översättare. I detta sammanhang framför allt intresserad av förhållandet mellan konstnärligt uttryck, erfarande och språklig gestaltning.

Prenumerera

Prenumerera på nya artiklar från Konsten.net!

Du kan också vara intresserad av...
Läs mer
  • Recensioner

Gunvor Nelson och Sara Broos på Kulturhuset

  • Sebastian Johans
  • 24 mars 2023
Läs mer
  • Recensioner

Loukia Alavanou och KREV på Accelerator

  • Emma Warg
  • 21 mars 2023
Läs mer
  • Recensioner

Gauri Gill på Louisiana

  • Carolina Söderholm
  • 17 mars 2023

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

KONSTEN.NET
  • Recensioner
  • Tips
  • Konstkommentarer
  • Frågeformuläret
Nättidskrift om samtidskonst

Ange dina sökord och tryck på Enter.