Stillebentraditionen är en outtömlig källa för nya former av tolkningar och detta är någonting som tas till vara i Still Lifes, som just nu visas på Galleri Box. I denna utställning får olika former av objekt och miljöer fungera som symboliska förmedlare av existentiella frågor rörande förgänglighet, precis som i klassiskt stillebenmåleri. Här visas emellertid endast fotobaserad konst och nya synvinklar öppnas upp som hör till den reella samtiden vi lever i.
Inleder gör Agnes Thor med sin romantiskt beslöjade Versailles mon amour, där den franska slottsparkens kulissartade landskap undersöks men inte riktigt låter sig avtäckas. Skulpturerna är inpaketerade, de verkar vänta på något, vilket gör att man påminns om iscensättningens process och dess luriga konstruktion. I Ann Eringstams gigantiska fotografier Escape to Reality visas en lummig natur med kompletterande vattendrag – detta är måhända sinnesbilden av en idyllisk scen men är den verkligen så autentisk? Här leks det med orden och naturligtvis hakar sig ett välkänt tv-program fast, som mycket riktigt säljer drömmen om ett perfekt lantliv där husen ofta är nytillverkade bondestugrekonstruktioner, ibland också med tillhörande brunn eller vattendrag.
David Molander har fotograferat olika typer av bås, där till exempel biljetter säljs, medan Ida Borg väljer att fokusera på en busskurs kärva bänk. De är bara små stationer på vägen till något viktigare, även om de fyller en funktion och stjäl många timmar av ens liv. I serien Arkitektur som provokation Jakriborg har Mats Eriksson fotat den leksaksaktiga staden Jakriborgs folktomma gator. Jakriborg fungerar som en anomali; dess bebyggelse och stadsplanering strider mot den ”goda smaken” och betraktas inte som ”god arkitektur”. Liksom i Borgs och Molanders fotografier presenteras ting och platser som inte tillskrivs någon vidare status i den gängse arkitekturkanonen. Än mer värd att belysa är den mur mot omvärlden som projektet Jakriborg innebär – ett isolationsförsök där det prydliga råder och där det utopiska letandet efter en gången tid gläntar till sagofabulerandets universum. På ytan verkar allt relativt harmlöst men en djupare granskning visar på allt det som måste uteslutas i ett sådant normativt bygge. Erikssons bilder är sakliga och distanserade, kanske rentutav dödsmärkta, vilket gör att de placerar sig långt bort från den rosaskimrande dröm som Jakriborgs grundare och innevånare troligtvis vill att samhället ska utstråla.
Linda Hofvanders Vi vet vad som kommer att hända binder ihop utställningen. Diptyken visar ett sandslott: i ett av fotona är det förhållandevis helt och kompakt, i det andra har det krasats sönder av en havsvåg. Förgänglighetens vingslag gör sig därmed påmint samtidigt som verket drar trådar till de övriga fotografierna: det fyller i och fungerar som en slutgiltig kommentar. De klassiska stillebenfrukternas komposterande hädangång har övergetts, istället väcks tankar som rör ett bredare fält av politisk aktualitet. Vi vet ju förstås att detta slotts porösa väggar, oavsett hur högt de än byggs, förr eller senare kommer att rämna. Det fotografiska mediet tillför också en extra poäng till stillebengenren, eftersom döden alltid finns inskriven i en bild av det förgångna, något som behandlas ingående i exempelvis Roland Barthes legendariska bok ”Camera Lucida”.
Vid första anblicken kan utställningen ge ett torrt och torftigt intryck men där under ytan väntar många lager av relevanta livsåskådningar. Samlingsutställningar är alltid lite svåra att få ihop, speciellt i en liten lokal som denna och visst kan man stundtals känna av detta, ändå flätas verken ihop fint då de samtalar och gifter sig med varandra och framförallt lyckas de ställa många oförväntade frågor.
Bilder (uppifrån och ned): Mats Eriksson, Linda Hofvander
Adress: Kastellgatan 10, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 8/10 – 7/11
Sara Arvidsson (text), Galleri Box (foto)
