På omslaget till Adolfo Bioy Casares säregna kultroman ”Morels uppfinning” från 1953 finns en bild från Sten Eklunds lika egensinniga bildsvit ”Kullahusets hemlighet” (1971). Bonniers gav ut Bioy Casares bok i sin Panache-serie, och för några år sedan uppmärksammade förlaget även Eklunds grafiska svit i en numera utsåld utgåva med texter av Torsten Ekbom, Ulf Linde och Lotta Lotass.
Bioys Casares roman beskriver, liksom Eklunds bilder, sällsamma möten i naturen mellan människor och teknik. Berättaren i boken befinner sig på en ö som han trodde var obebodd, men plötsligt dyker det upp folk som på ett besynnerligt sätt både smälter in i och avviker från miljön.
Eklunds bildsvit är utformad som arbetsanteckningar gjorda av en viss J.M.G. Paléen. En fiktiv 1800-talsbotaniker som finner ett övergivet område fyllt av märkliga byggnader i modernistiskt snitt. Vetenskapsmannen känner inte till hur de tekniska apparater han också ser fungerar, och Eklunds handkolorerade bilder som sakligt beskriver Paléens iakttagelser. Det liknar både skolplanscher och något Duchamp kunde ha gjort.
Jag påminns om Bioy Casares bok när jag besöker Uppsala konstmuseums ambitiösa grupputställning ”En postum resa in i framtiden”, som kretsar kring Eklunds bildsvit om ”Kullahuset”. Som titeln anger försöker man bända upp tidslager och skikt av vår verklighet som vanligtvis är linjära och solida. Gårdagens teknikvurm möter samtidens miljöproblematik, i en framtida kostym. I gratiskatalogen refererar curatorn Rebecka Wigh Abrahamsson bland mycket annat till Tarkovskij, Jules Verne och Carl von Linné. Liksom till teoretiker som Édouard Glissant och Bruno Latour. Något av vad utställningen försöker innefatta.
Men framför allt innebär den ett unikt tillfälle att få ta del av Eklunds utsökta svit med etsningar i sin helhet, snyggt presenterade som en fris i museets största sal. Här hänger de små bilderna i ögonhöjd, fyllda med växter, kartor och terrängutsnitt mot en evigt blå himmel eller neutral vit botten. Och så titelbilden, det outgrundliga ”Kullahuset”, en blandning mellan väderstation och bikupa.
I dialog med Eklund presenteras verk av sju andra konstnärer, varav några varit synliga på internationella mönstringar och institutioner i Sverige. Och här blir det genast ganska problematiskt. Temautställningen är en svårbemästrad genre, där de utvalda konstnärerna är tänkta att samspela runt en viss infallsvinkel – ofta presenterad som dagsaktuell – och där helheten ska ge en djupare upplevelse än delarna var för sig. Och som så ofta blir det också på Uppsala konstmuseum så att besökaren presenteras med både för mycket och för lite – på en och samma gång.
Men ett enda eller ett par verk säger inte mycket om den enskilda konstnärens verksamhet. Därför riskerar konsten att läsas som illustrationer av utställningens tema, i stället för tvärtom. Även om ämnet i sig är intressant kan verkens komplexitet reduceras.
Mycket av konsten i utställningen låter sig också villigt tolkas mer eller mindre bokstavligt efter temat. Upplevelsen stannar vid det alltför uppenbara, och mycket ser ut som lämningar från en civilisation som spårat ur, ungefär. Men det visste vi ju redan.
Jag tänker på Signe Johannessens uppåtsträvande formation sammansatt av fragment från stuckaturen i slottskyrkan som tidigare fanns på platsen. Eller på Alma Heikkiläs lösryckta geologiska lämningar – eller mänskliga sprängningar – som visserligen är läckra i sin detaljrikedom, men som inte väcker så många fler tankar. Symbiosen mellan mikro och makro, mellan bakterie och människa, är tydlig.
Något liknande pågår i Eglė Budvytytės upplösta koreografi, filmad bland strandskogar och sanddyner på Kuriska näset i Litauen. En magisk plats där unga kroppar rör sig och rullar över och under varandra som i trans eller dvala. Men liksom på förra årets Venedigbiennal där jag första gången såg filmen, går verket mig rätt spårlöst förbi. Det är liksom inte samma häftiga liv i dessa halvdöda kroppar som i zombierna från tv-serien ”The last of us”.
Kopplingen till Eklund funkar bättre i Johannes Heldéns sammansatta objekt, också en sorts loggböcker eller snarare väskor med insamlade växtprover och ljud. Bådas verk rör sig på en metanivå och det finns en omsorg i gestaltning och presentation. Favoriten blir Heldéns äkta kartotek med arkivkort som besökaren får plocka med sig, där påhittade utdöda livsformer beskrivs i en korthuggen vetenskaplig språkdräkt. De flesta arter uppges ha slocknat vid ett årtal långt fram i tiden, men orsaken är i samtliga fall människan.
Foto: Pär Fredin/Uppsala konstmuseum
Även i My Linds textfragment finns ett diskret tilltal. Hennes ord består av kol som gnuggats in med schabloner direkt på väggen, bland annat som kommentarer av den omedelbara omgivningen på museet. Jag läser ”mellan fönsterglasen låg en död fluga”, skrivet just så, utan stor bokstav och utan punkt. Jag ser att det faktiskt ligger en död fluga mellan fönsterglasen.
Och i den avgörande skillnaden i tempus mellan ”låg” och ”ligger” öppnar sig ett glapp som förbinder Lindh till Eklund. Liksom i ”Kullahuset” är jag som betraktare med ens både här och förflyttad någon annanstans. En okänd avsändare har skickat mig på en resa i tid och rum. Synd bara att Lindhs meningar nästan försvinner bland utställningens övriga verk. Jag kan inte låta bli att föreställa mig hur annorlunda det skulle varit om samtalet enbart rört sig mellan dessa två.
Magnus Bons
Uppsala konstmuseum, Drottning Christinas väg 1 E, Uppsala. Utställningen pågår 11 februari – 11 juni 2023
