Stefan Karlsson är den felande länken mellan 1960-talets öppna konst och postmodernismen. På 1980-talet lanserade han det fiktiva företaget Paperpool (som dock sålde verkliga produkter, dock inte särskilt funktionella). Fokus låg på dock på managementtänkandets struktur som konstnärligt arbetsmaterial, något som var högsta mode i en tid när konsten gav sig ut på upptäcktsfärd i näringslivets förlovade land. Men Stefan Karlsson har, sann sitt göteborgska arv, alltid vinnlagt sig om att hans konst också skall vara till nytta för kolleger och allmänhet samtidigt som den säger något viktigt om det sätt vi betraktar konstnärer på. Han har exempelvis sålt idéer till idéfattiga konstnärer, lärt storeföretags personal att odla vetegräs och utformat ett koncept för konstnärers boende på ålderns höst.
På senare år har han återvänt till måleriet, och i samma veva till sin egen barn- och ungdom. Det är emellertid inget soligt och nostalgiskimrande förflutenhetens landskap som Stefan Karlsson målar upp. Snarare är det gråheten, monotonin och sjabbigheten som dominerar. Som kontrast uppträder 70-talsikonerna Jon Blund och Drutten & Jena, minnen från en epok när svensk television hämtade sina barnfilmer från östblocket och bibringade den svenska ungdomen bilderna av ett socialistiskt idealrike. I Karlssons tappning handlar det mer om aldrig infriade förhoppningar, men också om en försoning med den egna historien, den kollektiva såväl som den personliga.
Adress: Sibyllegatan 65, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 27/1 – 26/2
Anders Olofsson (text), Kari Jantzen (foto)
