Några stramt geometriska objekt ligger i glasmontrar. Ett kors, en diskus, ett klot med en uthuggen avlång skåra, en rad små och smala former. Objekten är polerade så att de glänser och huggna ur samma stycke blå afrikansk granit, en enastående vacker och ovanlig bergart. Den djupblå stenen är flammig, liksom marmorerad med nervlinjer som löper kors och tvärs.
James Lee Byars ”The path of luck” eftersträvar inte bara utan har också funnit perfektion. Det är som att formerna legat dolda inom stenen. Både verk och titel är typisk för mystikern Byars som lämnat efter sig en hel del liknande gåtfulla objekt. Titeln talar om lycka men röjer inte precis sin innebörd utan lämnar den intakt, fortfarande inkapslad i stenformerna. Ändå säger titeln något om verkets karaktär. Något mycket definitivt.
För ligger vägen till lyckan i den fulländade formen? Egentligen är det väl en smaksak, men här är estetiken minst av allt individuell. Det är som att amerikanen James Lee Byars arbetade med orubbliga fysiska enheter som inte går att påverka med var och ens egna tankar. Under betraktandet blir man tvungen att underkasta sig verkets inneboende lagar.
Här på Magasin III fungerar Byars ”The path of luck” som ett slags kommentar till utställningen med den israeliska konstnären Maya Attoun. Hans montrar står vid sidan av hennes tecknade solpaneler på museets bottenvåning. Även Attouns konst präglas av perfektion, men hennes serie noggrant utförda blyertsteckningar saknar Byars övertygande konkretion. Jag uppfattar dem mer som illustrativa eller litterära bildcollage, med rätt allmänna övertoner av tarotkort och science fiction. Det är som att berättelsen befinner sig någon annanstans, utanför själva verket.
Men mötet med amerikanske Lawrence Weiners samtidigt hårdkokta och poetiska verk ur samlingarna en trappa upp får mig i stämning igen. Som alltid består de bara av några få ord, i koncis grafisk gestaltning. Snyggt, direkt – och säreget. Weiners gestaltning av tankar och insikter, blir en beskrivning av den rumsliga situationen jag befinner mig i när jag läser hans verk.
I väggtextverket ”Någonting förvandlat till något” är den formuleringen översatt från engelska till både hebreiska och arabiska, och slutligen till svenska. Ett resultat av att Magasin III först visade verket i deras satellitlokal i Israel. Weiner arbetade alltid platsspecifikt, med språket som talas på platsen där verket visades, men hans konst är egentligen inte bunden till ett visst sammanhang utan tvärtom vidöppen mot världen.
Någonting – oklart vad – ingår här och nu i konstens värld, och förvandlas genom den processen till något (annat). Språket, denna abstrakta uppfinning som vi använder varje dag, var Weiners verktyg. Han använde språkets möjlighet och böjlighet till mening. Utnyttjade och utforskade vad som kan uppstå genom minsta möjliga information. Och nog väcker hans konst inre bilder; det går nästan automatiskt, i alla fall hos mig.
Som i några verk på papper, där jag läser mer eller mindre kryptiska meningar: ”With the assumption that there is a form”; ”The crushing weight of the northern star”; ”Below the level of the sea.” Över och under, hav och universum, form och formlöshet. Hos Weiner blir lätthet till tyngd, text till bild.
En annan tät koncentrationspunkt utgörs av amerikanska Jill Magids verk ”Auto portrait pending”, en ring placerad på ett podium i biblioteket. I dagsläget är infattningen utan sten, men till verket hör ett avtal som föreskriver att konstnärens aska ska omvandlas till en diamant och placeras där. Efter döden blir hon en kristall, sammanpressad av kolet i hennes kropp. Kusligt? Eller en vacker tanke?
Jag kan faktiskt inte bestämma mig för vad jag tycker, men ser ändå ett samband till franske Christian Boltanskis verk ”Entre temps” som ingår i grupputställningen ”I betraktarens öga”, med ytterligare verk ur Magasin III:s rika samlingar. Som i så många andra av sina verk glider Boltanski mellan tidsskikt och fotografier av ansikten. Här avlöser uppförstorade och utsuddade svartvita närbilder på honom själv i olika åldrar varandra i ett långsamt tempo. Han övergår i sig själv, blir återigen sig själv, fast är alltid en annan.
Det är nedtonat och väldigt skickligt gjort. Koncentrerat i gränssnittet mellan liv och död. Komplexiteten i enkelheten knyter också fint an till Weiners arbetssätt och uttryck. Av konstnärerna vars verk jag diskuterat är det endast Jill Magid som lever. Även om jag är osäker på vad upplysningen egentligen har för betydelse i sammanhanget, kändes den viktig att nämna.
Magasin III har under de senaste åren sökt nya former för sin verksamhet. När man nu återgår till regelbundna besökstider (öppet fredagar och lördagar) ligger fokus enbart på samlingen. Och de tematiska presentationerna som visas är välgjorda – några har jag bara snuddat vid – med genomgående sevärda verk. Att koncentrera verksamheten runt samlingen framstår som ett bra val. För om man vill fortsätta göra det som ingen annan konstinstitution gör i Stockholm känns det självklart att visa det som bara finns på Magasin III. Jag ser fram emot att få upptäcka fler verk med andra rumsliga förtätningar.
Magnus Bons
Magasin III, Frihamnsgatan 28. Utställningarna pågår till 17 juni 2023
