I sin slutreplik framhåller Dan Jönsson att hans egentliga ärende är att kritisera censur av konst, även om den är ”misshaglig”. Samtidigt envisas han med att ifrågasätta om ett explicit grovt antisemitiskt verk är antisemitiskt och vill i frihetens namn överlämna till betraktarna att avgöra saken: ”Men är den verkligen antisemitisk? Tål vi verkligen inte att se den? Jag vill helst hoppas att vi gör det”, skrev Jönsson i DN i somras. Samtidigt hävdar han nu att han inte alls menar att man skall ”tåla lite antisemitism”. Det hänger inte ihop. Att innehållet i ett så tydligt rasistiskt verk förvandlas till en diskussionsfråga om åsikter är inte bara stötande utan snudd på obegripligt.
Jönsson undviker det faktum att verket uppenbart hånar Förintelsen och tycker att vi skall se till ”kontexten”, men vågar sig inte på att utreda hur bilden av en man med SS-emblem, huggtänder och tinningslockar skall förstås som antikapitalistisk och pro-palestinsk politik och ingenting annat. Han passar samtidigt på att relativisera Förintelsen i samma kontextualiseringsanda. Den öppna konstsyn han generöst argumenterar för betalas av de som hånas offentligt och som knappast känner sig inkluderade i denna förmenta öppenhet. Om Jönsson vore konsekvent så borde han också argumentera för att betraktarna skall få avgöra om verk som tycks förnedra svarta, kvinnor och etniska minoriteter verkligen är kränkande eller ej, oavsett vad de drabbade har för åsikter om saken. Men det gör han förstås inte.
Vi är givetvis inga förespråkare av censur utan tycker att den svenska lagen mot hets mot folkgrupp räcker väl som rättesnöre.
Andreas Gedin & Sinziana Ravini
