Under de många år som nutida kvinnliga konstnärer har bjudits in att visa sina verk i Carl Eldhs Ateljémuseum och låta dem samspela med Eldhs skulpturer, har platsen förändrats. När jag närmar mig huset och kliver in genom porten träder en rad starka konstupplevelser fram ur minnet. Ateljémuseet har kommit att associeras med samtida konstnärer som Maria Miesenberger, Bianca Maria Barmen och Bella Rune, för att nämna några. På sätt och vis lever Eldhs skulpturgärning vidare via samtida kvinnliga konstnärskap.
Sommarens utställning släpljus är en vidareutveckling av ambitionen att rikta ljuset mot kvinnliga konstnärskap. Det är en grupputställning med sex unga konstnärer som nogsamt och ömsint tagit platsen i besittning. I rotundan har Danae Valenza skapat installationen Tableaux Below, som binder samman lämningar från Eldh med samtida material som neon, epoxy och plexiglas. Materialen samsas och krockar med de äldre skulpturfragmenten, bearbetningen länkar förflutet till förnyelse med historieskrivningens premisser synliga. Neonlamporna aktiveras av betraktarens närvaro som för att belysa ett konstverks villkor.
I stora ateljén fastnar jag framför Cia Kanthis videoverk The Fall/To become material med bilder av en böljande äng. En kvinna vandrar där med ängsblom upp till midjan och jag uppslukas av att det höga gräsets vågor verkligen böljar som vatten när kvinnan plötsligt faller. Hon rullar nedför en slänt, lämnar spår efter sin kropp, spår som sedan upphör. Bilder av oundvikligheten i att falla och försvinna.
Snett framför videomonitorn står ett urholkat barnhuvud i brons placerat på en piedestal. Jag läser att det är en avgjutning av en treårings huvud och att innan tre års ålder formas inte minnen. Eldhs skulpturer bildar en tyst och stilla fond, de försvinner ut i mitt perifera seende men själva platsen framträder tydligt, in genom ateljéfönstret kommer ljudet av fågelkvitter och fyller rummet.
När jag går längre in i utställningen undrar jag över kvittret och om det rör sig om ett ljudverk eller en levande fågel. Ateljéfönstren släpper igenom både ljus och grönska, ute blir inne och solen står högt på himlen. Det råkar vara sommarsolstånd och ljuset kommer inte att börja falla än på många timmar.
I lilla ateljén hänger Susanna Jablonski och Cara Tolmies Listening panels (Hard Measures). Rektangulära sammetssjok med perforerade cirklar som bildar titthål och skapar inramningar av detaljer i Eldhs skulpturer – samtidigt skylande helheter. I rummet finns även Jablonskis egna verk, montrar fyllda av objekt som för tanken till arkeologiska fynd. Det rör sig om rester från de nedbrunna Tyskmagasinen i Karlsvik i Norrbotten, som tillsammans med titthålen i tyget skapar en inzoomning av den detalj som bär en större berättelse. Tyskmagasinen uppläts av Sverige åt tyskarna att lagra förnödenheter i under andra världskriget. En bortträngd detalj, en smutsig skärva ur historien om vilka vi varit, är och vill bli.
Rummet som kallas Britas stuga skiljer sig från de andra genom att stänga ute dagsljuset. En skarpt belyst snäcka, Danae Valenzas Breath, susar som om den låg mot örat och kastade tillbaka kroppens egna havsljud. I mitten av rummet tronar Anna Ting Möllers skulptur av keramik och en bakteriekultur, som konstnären kommit över i en undersökning av sitt ursprung. Odlingen drar sig upp ur sina glasbehållare för att anta en ny form. S/kin behöver matas för att överleva och de hudlika svamparna har rest sig i ljuset och blivit något annat.
Jag verkar befinna mig i utställningens allra innersta mjukdelar, djupt inne in i den gäckande struktur som bara framträder i ett specifikt ljus med omgivande mörker. S/kin hänger insisterande bakom min rygg när jag sedan tar del av videoverket Brute Force, Il Bigio (Foolish) av Chiara Bugatti. En berättelse inifrån ett fascistiskt marmormonument med en vacker text av Manuel Schwab om stenens ursprung, om att utvinnas, hanteras och formas. Videobilderna är från en tröstlös industritomt, en avstjälpningsplats med presenningar, knyten och plast. Det är här monumentet har gömts undan i alla år. Berättelsen inifrån marmorn kommer ur en partikel i stenen som längtar efter att erodera snarare än släpas fram i ljuset igen av nyfascister.
”Only then could we erode together and meet again in the drifts of sand”. Orden ur videoverket förlägger nuet till framtiden och sveper med sig det förflutna i farten.
Ute i trädgården fortsätter utställningen, kalkstensskulpturer göder gräsmattan med kalk samtidigt som de långsamt silar regn och eroderar. Under ett stort rhododendronbuskage roterar Bugattis förgyllda sten strax ovanför marken. Trädgården är Eldhs dotter Britas verk och fulländad så här års. En liten stenskulptur av en kanin skuttar plötsligt iväg när jag kommer nära. Kaninen och den oväntade sammanblandningen av intryck sammanfattar väl min upplevelse av utställningen som känns organisk och omsorgsfullt framarbetad.
Släpljus är förvisso vackert och milt men det kan också avslöja skrovliga ytor och strukturer i sin lek med skuggor och dagrar. De historiskt förbisedda och undanträngda i ett patriarkat kan både framträda och samtidigt ironiskt nog kasta ljus på en skulpturgärning som inte alltid fascinerar. Grupputställningen gestaltar och förädlar idéer, litar till ett komplext samspel mellan betraktare och verk. Här faller ljuset på olika verklighetsuppfattningar, minne och glömska och rakt över gränsen mellan levande och döda.
Emma Warg
Carl Eldhs Ateljémuseum, Lögebodavägen 10. Utställningen pågår 12 maj – 2 oktober 2022
