De flesta kan nog skriva under på att tanken på att göra någonting många gånger är långt mer fantasieggande än att verkligen genomföra det i praktiken. Hur provocerande det än kan låta i en konstnärs öron bör kanske inte alla idéer förverkligas. Satt i relation till Vassil Simittchievs konst får påståendet en särskild innebörd. Som monumentalkonstnär i den kommunistiska bulgariska regimens tjänst kan man tänka sig att han gjorde offentliga konstverk som han senare efter flytten till Sverige 1975 önskade vore ogjorda. Hur det än är med den saken är det den konstnärliga idén som sådan som är det viktiga för honom, inte så mycket om den genomförs i praktiken. Denna inställning gör honom särskilt lämpad att ställa ut på Skissernas museum vars huvudsakliga syfte är att visa just idéer och skisser som ligger till grund för konstverken.
Nackdelen med museets inriktning är att det kan bli lite torftigt att enbart se ritningar och inte de genomförda konstverken. Men i Vassil Simittchievs retrospektiva utställning som sträcker sig från mer än ett halvt sekel tillbaka i tiden och fram till idag fungerar det riktigt bra. Skisser till både genomförda och inte genomförda offentliga verk presenteras. Till de mer spektakulära icke-realiserade konstverken hör kanske den ”land art” -inspirerade idén att gräva ner ett rör mellan två olika stora sjöar i Småland så att vattnet enligt en fysikalisk princip skulle rinna från den större och fylla den mindre så att de i jämlikhetens namn till slut blir lika stora. Då det enligt konstnärens beräkningar skulle ta 145 år att genomföra det lades projektet på hyllan. Exempel på ett annat verk som av förklarliga skäl stötte på patrull i realiseringsstadiet är ”Dubbel transplantation” (1986) där en cirkelformad bit av stenläggningen på Röda torget vid Kreml i Moskva mitt under kalla krigets dagar skulle byta plats med en lika stor del av den gröna gräsmattan framför Vita huset i Washington.
Ödet att inte kunna realisera många av sina konstnärliga idéer mer än på pappret och i teorin delar Vassil Simittchiev med andra konstnärer som arbetar med konst i det offentliga rummet. Mest anmärkningsvärda är nog trots allt de projekt som verkligen har kunnat genomföras. Även om hans konst inte på något sätt är uttalat politisk är det inte utan att man misstänker att hans bakgrund som monumentalkonstnär i Bulgarien bidragit till att han inte har bangat för att ta till de stora gesterna. Att ”Glaskajen” – där den 6000 kvadratmeter stora Hjälmarekajen i Malmö 1985 kläddes med fönsterglas som sedan i en performance krossades genom att två lastbilar enligt konstnärens direktioner körde på dem – verkligen genomfördes är en bragd som heter duga. Lika storstilat fast på ett annat kanske mer humoristiskt vis var det på Röda Sten i Göteborg 2001 där en bild av Michelangelos rörande skulptur som skildrar pietà, där jungfru Maria bär Jesus i sina armar, projicerats mot byggnadens fasad. I Vassil Simittchievs mer profana tolkning ”Pietà x 2” kompletteras projektionen av Michelangelos pietà i Peterskyrkan i Rom av en traktor som bär ett stort fyrkantigt betongblock i sin famn.
Vassil Simittchiev har gjort sig känd som performancekonstnär. Även om det är svårt att återge samma känsla som vid ett liveframträdande kan man ändå få ett hum om vad dessa handlat om via de videofilmer som visas på utställningen. Kommunikation är en viktig aspekt i hans konstnärskap. I ”Direktkontakt Malmö-Maputo” satte han 1981 ner en påle i Magistratsparken i Malmö som, åtminstone i teorin, gick genom hela jordklotet för att sticka ut i Maputo i Mocambique där vännen och arkitekten Kiril Vamporov befann sig. När han på liknande vis under några månader var på en annan fysisk plats än vännen och konstnären Jordan Vamporow upprättades en ordlös kommunikation dem emellan genom att de vid samma klockslag filmade sig själva. De två filmerna som utgör ”Kommunikation” (1995) har ställts mitt emot varandra på Skissernas museum.
Även om det tar emot något att säga det så är en av utställningens förtjänster trots allt de färdiga konstverk som visas. För även att de flesta av dem presenteras som skisser i olika former har Vassil Simittchiev tagit både byggnaden och skulpturparken utanför i anspråk. På taket står en skulptur i form av en grön gubbe som verkar lyckas med konsttycket att cykla utan cykel. Varelsen som istället för ett huvud har en pyramid mellan axlarna och cyklar med enbart ett styre till hjälp ingick i en installation på Sergels torg under ”Skulptur-86” i Stockholm. ”Den fjättrade cykeln” vars bakersta hjul tyngs ned av en fykantig betongklump utfördes för första gången under grupputställningen ”Flygande betong” 1984 i Köpenhamn. I Skissernas museums skulpturpark finns fyra platsspecifika varianter varav en har placerats utanför parken. Det bildar en hypotetisk cykelväg där riktningen korsar den riktiga cykelväg där cyklister dagligen svischar förbi parken.
Men Vassil Simittchiev bjuder även på en överraskning efter stängningstid. Det är nog enda gången man som bilist önskar att trafiksignalen nedanför skulpturparken inte ska slå om till grönt. För när mörkret faller på framträder en rörlig bild av en flicka som gungar tydligt mot utställningshallens fönster som vetter ut mot parken. Det är som om de stolpar, däck och kedjor som konstnären placerat i en hög inne i utställningsrummet, och som egentligen var tänkt att bli en gunga på museets innergård, under natten monterats ihop av en osynlig hand och väckt flickan och hennes leklust till liv. I drömmarnas värld är allting möjligt.
Adress: Finngatan 2
2008-04-01 Lena Karlsson (text), Skissernas museum (foto)
