Simon Gorm Andersens utställning Farming stones – Reaping hair är en uppvisning i hur man kan använda färgen vitt i abstrakta målningar. Den är visserligen mer än så, men låt oss börja med detta. De vita oljefärgerna har i grunden ganska olika kvalitéer. Två av de vanligaste är titan och zink och de används beroende på om man vill att de övriga färgerna skall blandas eller ljusas upp. Titan är en mer täckande färg medan zink duger bättre för att skapa nyanser. En fara med vit färg är att den lätt tar över eller ger den andra färgen en kritig eller mjölkig känsla.
Men Gorm Andersen arbetar inte alls på det viset och inte ens med de föresatserna. Man skulle kunna säga att han använder färgen mer som material än som kulör. Det vita fungerar ibland som ett slags murbruk som kittar ihop de abstrakta fälten i målningarna. Det finns i skarvar och fogar, och vissa vita färgpartier får också agera block eller klossar i uppbyggnaden av målningarna. Detta är intressant då måleriet annars skulle kunna kännas väldigt konservativt och återblickande mot modernismen. En aspekt av denna var att målarna inte skulle göra anspråk på annat än att vara del av målartraditionen och inte expandera bortom denna. Bättre blir det således då Gorm Andersen använder även partier av ränder, strukturer och olika avtryck vilket skapar en textil känsla. Han låter fälten i dukarna fungera som kollage.
Man kan se att dukarna konstruerats och mejslats fram under en längre tid, och att de även har fått ligga till sig och mogna under perioder för att sedan byggas på igen. Det har gett konstnären ett mer genomarbetat resultat, vilket också gör att betraktaren stannar längre i bilden. Målningarna förtjänar att man som betraktare rör sig i rummet och finner precis rätt avstånd för att fånga både det fragmentariska och det övergripande. I flera av målningarna är rummet väldigt platt, rent kompakt i sin yta, men några av dem bjuder ändå in betraktaren genom fönster eller böljande rörelser vilka också aktiverar blicken och skapar viss dynamik. Det är svårt att inte koppla färgskalan och kompositionerna till abstrakt konst från förra seklets tidigare hälft. När man kliver in på APA Gallery är också den första bild man ser, Homemade skin, en tydlig vinkning till kubismen, men trots detta är det ingen tvekan om att målningarna är samtida och ingår i vår tids abstrakta referenser.
Något som är återkommande just nu hos flera gallerier på Hudiksvallsgatan är känslan för material. Exempelvis Gabriella Loeb på Cecilia Hillström Gallery tillåter sig att vara både taktil, sensuell och rent nostalgisk i förhållande till modernismen. Denna konstnär har en påtaglig intimitet gentemot sitt material och skapar häpnadsväckande starka skulpturer. En taktilitet finner man även i Gorm Andersens bilder, som både tar upp materialet i färgerna och i strukturer som kan skapas i mediet, samt refererar till konsthistorien, som sagt.
Simon Gorm Andersen gick nyligen ut konsthögskolan i Stockholm. Detta är alltså hans så kallade debututställning. Som sådan är den mogen och tydlig med tanke på att hans tidigare måleri inte egentligen har behandlat denna tematik. Tidigare har den haft helt andra anslag och även varit narrativ. En serie har haft graffitidetaljer, en annan har varit monokrom och en tredje har illustrerat hästar i mer eller mindre makabra situationer. Således skall det bli intressant att se vart han tar vägen härnäst, eller om han blir denna slags abstrakta konst trogen.
Jakob Anckarsvärd
Foto: APA Gallery
Adress: Gävlegatan 1. Utställningen pågår 20 augusti till 19 september 2015
