Signe Johannessens konstpraktik utgår från naturen där hon kan applicera frågor om mänskligt beteende, moral och makt. Så också i den nuvarande utställningen Trofé på Ystads Konstmuseum.
Vi börjar hos det levande. Precis vid ingången finns det första av Johannessens tre videoverk, en ståtlig hjortbock på ett fält. Och precis som i resten av utställningen finns också människans närvaro, dels via själva blicken och kameran, dels via rösten. Som ett ljudspår liggande över filmen hör vi hur någon pratar till bocken, först lugnt och förföriskt för att sedan bli ett slags hypnotisk, rituellt mässande som till slut får bocken att lägga sig ner i gyttjan.
I stora salen hamnar vi sedan i döden. Där är ben uppradade över golvet, som efter en utgrävning. Ett slags fetischistiska rester sorterade efter kroppsdel istället för individ, i en massgrav av djur. Vid första anblicken vita och sterila, men vid närmare granskning ser jag kolavtryck av människohänder och symboler som kors och cirklar ritade på benresterna. Tillsammans med några skulpturer av gips, ben och hår blir det både sakralt och mystifierat.
Trofé collection, den stora skulpturen med avgjutna horn som hänger i taket, erbjuder ett annat sätt att se på dessa traditionella troféer som pryder jaktstugor. Verket belyser dels det bisarra i en sådan praktik, men skapar också en annan närvaro i rummet. Kanske är hornen på väg upp från graven, till himmelen?
I Puppy play leker några barn och en hund i skogen. De kryper och gläfser, har på sig kläder med pälsimitationer och ludna öron. En välkommen kontrast till det sterila och kliniskt museala i stora salen. Men det är inte djuren som återfått sin natur, utan människan som försöker komma närmre naturen, ursprunget för allt liv.
I utställningens tredje videoverk Rupture smyger två kvinnor efter en hjort. Det påminner om jakt men utan gevär eller intention att döda. Hjorten brölar och kvinnorna brölar tillbaka innan den försvinner in i skydd av skogen. Sedan kommer ett montage av filmscener från en övergiven by i tropisk natur, nu befolkad av djur och insekter, och där trädens rötter brutit upp murbruket i en gammal kyrka. Här får vi egentligen utställningens enda glimt av hur naturen återtar platser vi övergivit. I striden mellan människa och natur utpekas ofta den senare som förlorare, men när människan lämnar slagfältet blir det uppenbart att naturens återerövrande inte tar lång tid.
I Trofé kan man iaktta den mänskliga blicken, som likt den välkända manliga objektifierar och får djur och natur att posera efter våra behag och idéer. Utställningen blir därmed mångbottnad och gör upp med såväl patriarkala strukturer som människans maktmissbruk av livet utanför oss själva. Genom att använda sig av djuren som metafor för mellanmänskliga fenomen gör Johannessen det möjligt att närma sig välbekanta strukturer med en annan ingång; som att kvinnor också kan betraktas som troféer, uppradade som objekt och inte en egen helhet. Och bocken i den inledande videon kanske i själva verket representerar mannen, kontrollerad av kvinnan.
I hela utställningen är denna mänskliga blick närvarande – genom Johannessens bildkompositioner – men även besökaren tvingas delta med sin blick. Att hon också trätt in i ett objektifierande av flora och fauna får vi anta är ett medvetet tilltag, ändå är känslan av att naturen än en gång utnyttjats svår att skaka av sig.
För mig fungerar Trofé som ett utforskande av andra sätt att skapa närhet till livet bortom oss själva. Vårt sätt att katalogisera och omsorgsfullt bevara skapar ironiskt nog bara mer avstånd och alienation. Johannessen söker en länk tillbaka till naturen. Hennes skulpturer som liknar drömfångare av hår och vindspel av ben påminner om shamanism och mysticism, om kulturer där separationen inte varit lika dramatisk eller allomfattande som i västvärlden.
Förutom uppenbara referenser till naturhistoriska museer, jaktstugor och klassiska stilleben ser jag också andra kopplingar. Som Damien Hirsts tidiga verk med djur bevarade i formalin och Pierre Huyghes människoskulptur med en bikupa som huvud. Eller varför inte författaren Elfriede Jelineks Älskarinnorna som skildrar kvinnors biologiska fångenskap?
Det är med en tyst vördnad jag lämnar utställningen som på det hela taget är både estetiskt välkomponerad och tänkvärd.
Cathrine Hellberg
Foto: Ystads konstmuseum, S:t Knuts Torg, Ystad. Utställningen pågår 19 september 2020 – 10 januari 2021
Utskriftsvänlig version
