Sheela Gowda är bosatt i Bangalore i södra Indien och debuterade som konstnär på 80-talet. Då var måleriet hennes främsta uttryckssätt, och även om hon fortfarande arbetar med det har skulpterandet allt mer tagit överhand. I ”Open eye policy”som är hennes första större utställning i Sverige finns båda uttryckssätten representerade, men tonvikten ligger fortfarande på det senare.
I en omarbetad version av ”And tell him of my pain”(1997) som utformades tio år senare utnyttjar Sheela Gowda lokalens rymd till fullo. Detta genom att låta ett rött rep slingra sig ända upp till taknocken och ner mot golvet för att på så vis fylla största delen av det första rummet i konsthallen. Här blir det förståeligt varför konstnären ofta placeras inom en minimalistisk tradition, fastän hon själv – enligt kurator Grant Watsons text i utställningskatalogen – hellre beskriver sin arbetsmetod som att rensa ut och förenkla tills endast en begränsad uppsättning egenskaper uppstår. Oavsett inställning visar sig det som ser ut som ett enda långt slingrande rep egentligen vara flera olika. I motsats till första intrycket bryts den röda tråden av här och var. Det samma kan inte sägas om utställningen i stort där en osynlig röd tråd håller samman de enskilda verken från olika perioder i konstnärens liv till en helhet. Trots att man hade kunnat förvänta sig att det skulle bli rörigt och hackigt att placera verk från olika tider huller om buller utan någon kronlogisk ordning är intrycket istället en väl sammanhållen utställning där skulptur och måleri samspelar med varandra på ett fruktbart sätt.
Lika skicklig på att ta det arkitektoniska rummet i besittning visar Sheela Gowda prov på i konsthallens innersta rum. De rum hon skapar i rummet samspelar med byggnadens arkitektur och tydliggör på samma gång kontrasten mellan den västerländska modernistiska rena vita linjens arkitektur och en indisk mer färggrant uttrycksätt. Det faktum att konstnären står med ena foten i en indisk och den andra i en västerländsk tradition blir tydlig då en innervägg förvandlas till fasaden av ett indiskt hus med en ytterdörr och karaktäristiskt gallerförsedda fönster. Även om konstnären själv inte tycks ha det som avsikt förs ändå tanken åt minimalistiskt håll. Men konstnärens huvudsakliga utgångspunkt i ”Of all people” (2001) som denna ingår i är en ansenlig mängd små indiska votivfigurer i trä vars individuella ansiktsdrag suddats ut i takt med att skulpturerna som snidats för hand fått en allt mer slentrianmässig behandling av hantverkarna. Där de ligger utspridda på golvet och uppställda i olika konstellationer på de träbalkar som visar på ett möjlig konstruktion av en byggnad, dyker tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv oundvikligen upp.
Konstnärens intresse för insidan och utsidans förhållande, för kontrasten mellan en inre och yttre rumslighet, återfinns i ”My privat gallery”(1998-99). En skärm uppställd vinkeltätt mot ett hörn så att det bildar ett liten galleri i galleriet har en utsida klädd med billiga marmormönstrade laminatplattor. Insidan av skärmen är däremot täckt med ett tunt lager brun kospillning på vilken små akvareller med portätt av människor konstnären känner från en indisk by finns uppnålade. Förutom den personliga erfarenheten tydliggör verket Indiens olika kontraster med å ena sidan en urbaniserad mer glassig yta och å andra sidan ett bondesamhälle där djuren springer fritt på gatorna.
Under en längre tid har Sheela Gowda använt kospillning som arbetsmaterial i sin konst. Det som började med lasyrfärg i målningar övergick sedan till rent skulpterande. Valet av material visar på hennes vana att göra konst av det som finns i hennes omgivning. Kons heliga status i Indien går inte att bortse från i tolkningen av dessa verk. Samtidigt är det omöjligt att inte läsa in en humoristisk sida när en av de ansiktsdragförsedda komockorna i skulpturen ”Stock” (2011) är en brett leende Smiley. Vid sidan av en subtil touch av humor finns en social och politisk dimension i Sheela Gowdas konst. Det märks kanske framför allt i ”Blanket and the sky” (2004) och ”Kagabangara” (2001) där hon använt sig av metallplattor av tjärfat som indiska asfaltsarbetare använder sig av för att bygga tillfälliga arbetsbostäder utmed vägarna. Genom att göra skulpturer med en teatral framställning skapas, för det som har en gnutta fantasi, en berättelse med social förankring.
Gowdas målningar bygger på bilder från massmedia som ofta föreställer situationer där människor gör uppror eller kommer i konflikt med statsmakten. I en av målningarna där en person från en indisk folkstam fått indianska attiraljer i form av fjäderskrud, antagligen en drift av Columbus antagande att han kommit till Indien när han ”upptäckte” Amerika, därav namnet indianer, pekar på arvet från kolonialismen men framför allt visar den på manipulation av bilder. Så även om skulpturerna dominerar utställningen är det nog trots allt här i Sheela Gowdas manipulerade målningar av massmediebilderna som utställningstiteln ”Open eye policy” kommer mest till sin rätt.
Adress: Mårtenstorget 3, Lund
Utställningen pågår under perioden 15/6 – 25/8
Lena Karlsson (text), Lunds konsthall (foto)
