På konstnärsdrivna galleriet Candyland visas en fin liten måleriutställning av amerikanen Scott Daniel Ellison fram till 14 oktober. Han kallar utställningen “Mouth of a cave”. S D Ellisons bakgrund är en MAF i fotografi från State University of New York och därefter en tid som assistent till Sol LeWitt. Efter tiden som assistent började han måla själv. Samtidigt spelar han musik och har senast gett ut singeln Northern Girl/Raccon song 7. Han samlar på fotografier av människor som har tvättbjörnar som husdjur vilket han ser som ett uttryck för en egen längtan efter att äga något vilt och främmande från skogen.
Det lilla formatet hindrar inte att målningarna gör intryck och jag kommer på mig själv med att för första gången på mycket länge tänka på Åke Göransson och hans färgform (färgen talar och formen lyssnar lär Göransson ha sagt någon gång). Ellison målar subtilt och inlyssnande och på liknande vis som Göransson får han färgen att bli form. Om man mixade Åke Göranssons målningar med Roger Risbergs och tillsatte ett par sminkade hårdrockare typ Kizz och några familjen Adamsmedlemmar skulle resultatet mycket väl kunna bli en Ellisonmålning. Hans säger sig vara inspirerad av skandinavisk folklore och beundrar Mamma Andersson och outsiderkonstnärer som Henry Darger och Henri Rousseau. Och han säger att han gillar att driva bilden till den gräns där den börjar skrämmas.
Ellison har berättat om hur han som tioåring sprang genom tallskogen på natten och låtsades vara jagad av mörkrets varelser. Bara för att försöka skrämma sig själv. På samma sätt framkallar målningarna trots sagoaktig sötma en slags nojig, osäker känsla av att inte vara riktigt säker på vem man kan lita på. Man vill hastigt kasta en blick över axeln för att försäkra sig om att det inte finns något som lurar där. Samtidigt har Ellison fingertoppskänsla när han jobbar. Målningarna ter sig så omsorgsfullt, homogent och liksom naturligt framväxta i ett långsamt och inväntande steg för steg tempo att det läskiga landar som skräckfilm-mysigt. Som värst påminner det om ögonblicket då ett barn i skydd av en förälders trygga famn inser att den snälla pepparkakstanten i sagan egentligen är en häxa som vill äta barn, vilket i och för sig måste vara ett rätt brutalt uppvaknande för ett barn trots att det bara är en saga. Men det händer i boken eller filmen, inte i verkligheten. Följt av ett något osäkert, eller?
Adress: Gotlandsgatan 76, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 28/9 – 14/10
Maria Johansson (text), Candyland (foto)
Utskriftsvänlig version
1 kommentar
Vill se utställningen! Bra underfundigt skrivet Maria;-)