När Fotografiska i Stockholm presenterar fotografen, konstnären och filmskaparen – samt 70-åringen – Sarah Moon är det med de förpliktigande orden “en levande legend”. Ändå är det förvånansvärt få svenskar som känner till Sarah Moon. Hittills, ska tilläggas, för utställningen 12345 lär med största sannolikhet ändra på det. Här presenteras ett rikt urval bilder ur Moons suggestivt orginella värld, bilder besjälade med ett säreget stämningsläge. Från att ha börjat som modell i Paris började Sarah Moon fotografera säregna portfoliobilder av modellvänner backstage vilket snart ledde till en position som en av de första kvinnliga haute couture-fotograferna.
Utställningen följer ingen tidsenlig kronologi, inte heller en tematisk. Här är det inte heller helt nödvändigt, eftersom fotografiernas karaktär och estetik i sig äger en inneboende röd tråd som gör att verk från olika årtal och med olika motivvärld ändå samsas i harmoni. Det är en drömsk, surrealistisk och sagolik värld med en underström av odefinierbart obehag, som möter betraktaren. Här porträtteras kvinnor, barn, djur och landskap bredvid kabaré, cirkus, exotism och haute couture, allt på ett medvetet ofokuserat och kornigt sätt. Bilderna rör sig från början av Moons karriär till idag, de tidigaste verken från 70-talet och de senaste från förra året. Majoriteten av bilderna är svartvita åt sepiahållet och Sarah Moon låter sina polaroidnegativ skrapas mot grus och smuts, repas och kantnötas. Hon arbetar med oskärpa, låter motiv och kamera röra sig, eller motljus lämna motiven som silhuetter vars djupa svärta blöder ut i bakgrunden.
Det är fascinerande och obehagligt vackert. Flickebarnet vars ansikte skavts bort, de toscanska kullarna, elefanten på scenen, de nakna kropparna och ryggtavlan av kvinnan som går genom en skuggspelande park tätt följd av en liten hund. Det är lätt att sugas in i den värld som målas upp inför en, och det är lätt att förstå Moons legend status och den påverkan hon fått på såväl mode- som samtidsfotografi. Det finns en magi i det otydliga som väcker något inom människan. Samtidigt är Sarah Moon inte ensam om denna magi. I mångt och mycket liknar den förra sekelskiftets fotoestetik, den piktorialistiska rörelse som genom att frångå den för fotografi karaktärisktiska skärpan, ville alstra konstnärlig kvalitet i fotografin. 12345 andas i mångt och mycket den dammiga luften av 1800-talsslut. Sarah Moon är inte heller den enda samtida fotograf som återupptäckt piktorialismen, tydligast släktskap syns kanske hos amerikanskan Sally Mann (som för antalet år sedan var aktuell med en fin utställning på Kulturhuset). Med detta sagt, Sarah Moons fotografi äger till stora delar en hypnotisk kraft, en intuitiv känsla för balansen mellan det narrativa och det estetiska.
Starkast är den del av utställningen som rymmer de senaste årens verk i färg, samt de två filmer där Moon dels utforskar sagornas värld och dels delger sin syn på fotografi (här kan tilläggas att de platser som tilldelats filmvisningarna är underdimensionerade, vilket stoppar upp och blir ett onödigt irritationsmoment). Färgfotografierna från modevärlden förstärker kreationernas formspråk och ger modellerna ett skulpturalt uttryck, samtidigt som många av verken bär långt utanför modescenens kontext. Färgskalan är märkligt flourescerande, självlysande och samtidigt nedsmutsat muskig. Trots de olika kulörerna, finns en enhetlighet i valör och framförallt bjuds en fängslande och förbryllande inblick i en illusorisk värld. Vacker och skrämmande.
12345 är en port in i en fantasieggande värld. Det är inte konst som ifrågasätter, kommenterar eller provocerar sin samtid men väl ett konstnärskap som bjuder en alternativ värld präglad av mystik. En värld att försjunka i och njuta av.
Adress: Stora Tullhuset Stadsgårdshamnen 22, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/1 – 17/4
Sara Skoglund (text), Fotografiska (foto)
Utskriftsvänlig version
