Santiago Mostyn fattar årorna och börjar ro. Jag följer hans resa från inte bara ett utan två håll. På videoinstallationens ena sida lägger han långsamt meter efter meter mellan sig och den turkiska halvön Dilek. På dess andra sida väntar jag länge förgäves efter att sikta hans silhuett från den grekiska ön Samos strand. Så småningom ska han skymta vid horisonten, men inget var givet vid start. I en liten roddbåt korsar han Medelhavet på egen hand. Precis som flyktingarna i vars spår han färdas saknar han officiellt tillstånd att korsa Europas gränser. Hur många av dem, tusen och åter tusentals, har inte hejdats, avvisats eller drunknat? Åtskilliga konstverk har gjorts om deras öde. Senast i höstas fick etiopiske Dagmawi Yimer på Skånes konstförening mina tårar att bränna bakom ögonlocken när han i ett videoverk hedrade de okända som sjunkit till bottnen genom att minnas deras drömmar och namn.
Ur högtalarna till Mostyns installation på Galleri Format i Malmö hörs brottstycken av röster, men utan möjlighet att lyssna koncentrerat och nära förblir deras berättelser dessvärre för mig ett avlägset brus. Istället vaggar vågorna mig till ro bland mjuka kuddar, framför detta hav lent som siden. Det finns något tidlöst existentiellt över Mostyns stilla resa, ensam i det stora blå.
Nu är kanske inte skönheten menad att komma i första hand. Det är inte för sina vackra landskap Mostyn gjort sig känd. Med personlig och intellektuell skärpa handskas han med frågor om vilka individer, hudfärger, identiteter och värderingar som genom tid och rum godkänts och förkastats.
Född i San Francisco och utbildad vid amerikanska Yale, men också i Frankfurt och på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm är han numera baserad i Sverige. Under de senaste åren har han ställt ut på såväl Malmö konsthall som Göteborgs Internationella Konstbiennal, för att i höstas iklä sig rollen som en av curatorerna för Moderna-utställningen på Moderna Museet i Stockholm. Själv tyckte jag om urvalet, där många starka verk tog spjärn mot en orolig och konfliktfylld samtid. Men presentationen blev även ifrågasatt såsom alltför tillrättalagd i sin samhällskritik.
I sin egen utställning på Galleri Format har Mostyn lämnat eventuella pekpinnar hemma, men uppgörelsen med maktens och förtryckets uppvisningar och konsekvenser består. Väggarna är tapetserade med uppförstorade foton av ögonblick ur det rasistiska våldets historia; marscherande lynchmobbar och gapande skotthål efter mordet 1965 på medborgarrättskämpen Malcolm X. Allt medan filmade sekvenser från Donald Trumps presidentinvigning växlar med snapshots från brutalt kvästa gatuprotester.
Det är skickligt och associativt, fast snarare än att på allvar beröras får jag känslan av att stå inför en rebus om hur det förflutna upprepar sig på nytt. Där blir årorna från Medelhavsfärden mer till rekvisita än en påminnelse om flyktens desperata realitet. Jag kan inte låta bli att jämföra med performancekonstnären Maria Kulikovska från Krim, som i fjol lade till vid Malmös kust med sin medfarna gummiflotte. Det var samma flotte hon tidigare använt för att korsa den ukrainska gränsen, varpå hon häktades och kvarhölls.
Ängslig men beslutsam tillbringade hon den skånska natten i flotten, ett stenkast från brofästet där passkontrollen numera är rigorös i jakten på oönskade immigranter. Nästa morgon sträckte ett skimrande Öresund ut sig mot Danmark, men vid mitt besök var det tydligt hur nattens oro och kyla ännu dröjde kvar i hennes kropp. Liksom Mostyns roddtur var hennes iscensättning av en kontroversiell handling – korsandet och ifrågasättandet av gränser – både symbolisk och handgriplig. Men faran, utsattheten och modet som krävdes framstod långt mer påtaglig än i hans meditativa videoverk.
Först i en fotoserie som dokumenterar polisens gripande av några ungdomar på en sandstrand bränner Santiago Mostyns arbete till för mig. Ynglingarnas mörka hud och fängslade händer står i skarp kontrast till de solbadare som bevittnar händelsen. Och plötsligt tränger han bortom och under den estetiserade, distanserade ytan. Då blir det också riktigt bra.
Carolina Söderholm
Foto: Santiago Mostyn, Galleri Format, Claesgatan 14, Malmö. Utställningen pågår 11 januari – 24 februari 2019
Utskriftsvänlig version
