Surrealismen är visserligen en konstnärlig metod, men samtidigt långt mer än det: en filosofi inriktad på förändring. Den automatiska skriften, som utgjorde den första stora upptäckten i rörelsens historia, var inte avsedd som något annat än ett strategiskt tillvägagångssätt för att bereda vägen fram till den punkt där motsättningen mellan dröm och verklighet hade upphävts. Just så mynnar Rut Hillarps verk ut i utställningen Speglande dimma, likt ett utopiskt utsäde: dröm och handling i ett.
I ett av de mindre rummen på Fullersta gård visas tre filmer. En är Dead drunk från 1961, sju minuter lång och den sista filmen som Rut Hillarp (1914-2003) gjorde. Nu visas den förvånansvärt nog publikt för allra första gången. En man går omkring i ett stenigt landskap, liknande Israel även om Hillarp har filmat på Ibiza innan öns exploatering. Mannen är mörk och urskiljer sig markant från de andra aktörerna i filmen. Han tillhör landet och människorna runtomkring honom är ljusa, de sitter på kaféer och dricker vatten. Han sätter sig bredvid dem och dricker vin, blir berusad och vinglar i väg för sig själv igen. Det är lätt att göra kopplingen till den vite mannens hegemoniska ja demoniska utbredning från land till land. Hur urinvånare trycks ut i periferin då den mörka mannen här går som en herrelös hund mellan plats och plats i filmen.
Hillarps poesi och filmiska bildvärldar varvas här på utställningen. Går in och ut i varandra. Grävs fram under det sönderrivna. Mannen i filmen Dead drunk kommer fram till ett hav. Han har ett fiskespö med en sten, fastknuten i fiskelinan som agn. Står i vattnet och vinglar, fortfarande berusad. Baudelaire råder läsaren att Berusa er, för att inte känna tidens fruktansvärda börda, och så genom poesin, stenarnas minnen, lyfter myterna upp innehållet till ett högre plan. I Tredje dagens morgon skriver Rut Hillarp: ”Hur övergav jag dig för livets hån. Hur hög din sten hur djup din grav i mig. Vem önskar väl åt döda liv igen vem vältrar stenar ifrån deras gravar om inte för.” I skiktet mellan text och bild framträder en problematik som knyter an till samtidens bortvändhet.
För om den förtrycktes enda språk till slut bara blir poesin och konsten, hur stark verkan har den då? Kan konsten flytta politiska berg? Står och tänker på en mailkonversation jag hade precis innan jag kom till utställningen. Där jag får berättat för mig hur ockuperande bosättare på Västbanken blir alltmer aggressiva. Nu är det olivskördetider och bosättare hindrar palestinier att komma till deras olivlundar. Soldaterna står bara och tittar på eller hjälper bosättarna. Ovanligt många dödsskjutningar, vräkningar, osv. osv. Ja, en del finns ju även i nyheterna, men det är de personliga berättelserna som griper tag och berör på djupet. Likt hur bra konst tränger sig igenom tiden, som om den varsamt leddes av stjärnorna och med osynliga trådar mellan himlavalvet och havet, väver sitt eget språk åt människorna. Jag vill tro det, vill tro att konsten i grunden är god.
Utställningen drabbade mig redan från början då jag klev in i den stora mittersta salen. Där hänger ett urval av Hillarps fotografier, exponerade i flera lager och med det modernistiska formspråket som grund. Ett passionerat och masochistiskt kärleksförhållande synliggör extatiska metaforer in till hemliga passager. Hillarp säger i en intervju: ”Dafne är idealet som aldrig kan nås här nere i kropparnas värld, den sanna Dafne bor uppöver stjärnorna.” Det är som om konstnärskapet är frigjort från konstnären, och det lockar, jag suger in bilderna i mina porer.
Utställningen är sprungen ur världens behov av förändring nu, som om den tryckts ut ur glömskans stenar, vatten och grenar, med människan närvarande mer som ett väsen. I en drömsk dimma. Som håller i kniven och skär genom tidens veck; låter konsten, som ska rinna, få komma fram. Likt hur surrealisterna arbetade, med stigar ner till de allomsvävande sanningar som jag tror bara konsten mäktar förmedla, genom tid och rum.
”Är det inte konstens uppgift göra livet märkligt?” Så säger Hillarp hemlighetsfullt i en intervju på övervåningen. Jag ryser för det känns som om hon är i rummet när hon säger orden. Här hänger också några av hennes mer ovanliga och stora collage ur sviten Mannen utan väg. Det ena visar en linje med olika fallos- och maktsymboler som bryter genom en svart horisontal linje, möjligen tiden? Jesus på korset anger en ram för när sagan och myten börjar. Jag ser källor, hegemoniers kulhål i bergen och hur ett stearinljus på bilden växer ut ur ett manshuvud. Lågan brinner rakt under en kvinnas huvud, bränner hål i hakan. I ett ögonblick förstår jag hur de olika delarna hör ihop och korrelerar med varandra, för att i nästa stund likt Orfeus blick, försvinna. Det fulländande kan likt myten med Eurydike bara existera i tanken eller likt i ett moln därute på webben. Aldrig i verkligheten?
Speglande Dimma är en fint komponerad utställning där varje verk tycks bära på en gåta. Nödvändigt dock att ta sig tid att läsa Rut Hillarps poesi. Den finns, förutom några utprintade dikter i utställningsrummen också att bläddra i vid ett läsbord på övervåningen. Det är i poesin som jag främst får nycklar in till hennes bildkonst, där dröm och handling blir ett.
Windy Fur Rundgren
Fullersta gård, Fullersta Gårdsväg 18, Huddinge. Utställningen pågår 9 oktober 2021 – 16 januari 2022
Utskriftsvänlig version
