Runo Lagomarsino har anordnat ett slags dödsmässa på Galerie Nordenhake. Det är en sammanhållen installation, poetiskt konceptuell och vilar tungt på materialen som betydelsebärande. Här ligger bland annat insekter som angriper museisamlingar på lit de parade i vita tändsticksaskar, rökslingor har fångats in i glasbollar, ett par demolerade nycklar hänger patetiskt på en järntråd, texten Geografia del hambre (Hungerns geografi, ovan) är skriven i bokstavlig eldskrift på bakplåtspapper och i det innersta rummet möter stearinljusens lågor tända glödlampor inför en video där en man berättar om exil.
De inledande glasbollarna med inkapslad rök har placerats på ett vitt podium. Med lite god vilja liknar verket en stor vit tändsticksask där glasbubblorna agerar tändstickornas svavel. Men ingen rök utan eld. Tankarna går förstås till Marcel Duchamps Air de Paris (1919), en glasampull, inköpt på ett apotek och avsedd för serum, som innesluter luft från Paris. Eftersom glas är hundra procent diffusionstätt är den konserverade luften fortfarande i princip densamma i dag som då. Den flyktiga röken kan man uppfatta som infärgad andedräkt och glasbubblorna därför som ett eteriskt och givetvis fåfängt försök att fånga in, klä och visa upp en specifik ande.
Hos Lagomarsino får vi veta vem som andats ut röken, när det skedde och vilket cigarettmärke det är fråga om. Så här formulerar sig konstnären i verkets titel: Air d’exil (we smoke for the dead, we store for the dead, but they are not dead), 2019, 20 handblown glass globes containing smoke from Oscar, nano slim cigarettes, smoked by Yazan, placed on podium.
Mer humoristiskt är verket med de döda insekterna. De är hämtade från ett laboratorium i Etnografiska museet i Berlin där forskare undersöker skadeinsekters beteenden så att de skall kunna bekämpas och museisamlingarna skyddas. Det är fråga om ett slags omvänd tågordning där artefakterna är de döda ting som skall bevaras och de levande krypen förintas (kanske kan de rökas ut?). Det humoristiska i denna del av detta vanitasprojekt är därför omkastningen där det nu är insekterna som är döda och förvandlade till museiföremål. Från att vara insektssubjekt har de här tilldelats rollen av vara konstobjekt. Jag frågar mig, vem är då jag, en betraktare i de levandes skara?
Geografia del hambre ugnsbakad i eldskrift är titeln på en bok av den brasilianske läkaren Josué de Castro från 1947. Han förutsade att världens svält skulle vara utrotad vid milleniumskiftet, men han hade fel. De politiska förslagen till att angripa svälten, att höja de fattigas levnadsstandard, var politiskt impopulära och tvingade honom i exil. (Varför denna information inte finns tydligt tillgänglig i utställningen är besynnerligt.)
Exilens inneslutna ande följs upp av Freedom for Fire, en installation längst in i galleriet. I stället för rök i glas är det ljus som fångats i glödlampor som hänger ovan tända stearinljus med sina befriade lågor. Det är vackert och en aning hotfullt. Skall ljuslågan bränna sönder glödlampsglaset? I fonden spelas en video upp: I am also smoke. Vi ser ett fotografi, ett vykort, som föreställer Barcelonas hamn. En manlig röst berättar om exil, en flykt, om en ankomst till ett nytt land, till en ny stad, till ett nytt liv. Talar om de medföljande, barnen, om väskan med minnen (ett portabelt museum?) och så avslutas filmen abrupt med att en cigarett fimpas mitt i bilden. Färdigrökt, för denna gång.
Andreas Gedin
Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 1 oktober – 7 november 2020
