Wraam! Bratatat! Oh, Jeff…I Love you, Too…But… Mer än så behövs inte. Ändå förstår nästan alla vilken konstnär det syftas på. De tre verken “Wraam!”, “Bratatat!” och “Oh, Jeff…I Love you, Too…But…” av den amerikanske popkonstnären Roy Lichtenstein befinner sig nu i ett rum. Det rum på Tate Modern där man samlat verk som utgått från seriealbum, den svit av bilder som alla förknippas med konstnären. Rummet är benämnt “Krig och Romantik”. Eftersom seriealbum antingen var riktade till flickor, och handlade om romantik, eller till pojkar och handlade om krig. Men att måla av tecknade serier var något som Lichtenstein bara sysslade med i fem år. Under dessa år var det dessutom bara en del av hans produktion. Lichtensteins avbildningar av seriealbumen har närmast skapat en egen estetik. Ett återanvändande av en populärkultur som i sin tur återanvänts, kopierats, förvanskats eller lekt med och reproducerats i det oändliga.
Utställningen på Tate är den största retrospektiva utställning som någonsin skapats om New York-konstnären. Den låter oss förstå hur liten del av konstnärens produktion som blivit anmält känd, rent av allmän egendom såsom den spridits. Vi får följa hans bana från abstrakt expressionist till totalomvändningen som popkonstnär. En omvändning från att återge inre känslor genom handens avtryck till att inte alls vilja ge uttryck för en inre värld. Utan bara avbilda yttervärdens, masskulturens yta.
Även om Lichtenstein efter några år övergav avbildandet av seriealbum, instruktionsbilder och reklambilder var det när han jobbade med dessa massproducerade bilder han fann sin teknik och sitt uttryck. Bilder som imiterar tryckpressens raster – även om det inte finns en rastrerad bild som likt Lichtenstein blandar täckta ytor, linjer och just raster. En estetik han höll fast vid livet ut. Tvådimensionella bilder som brottas med omöjligheten att fånga en tredimensionell värld.
Lichtenstein tillhörde en generation konstnärer där den stora frågan var: vad är konst? I hans fall: vad är måleri? Hur inaktuell själva frågeställningen än är för dagens konstvärd är det genom hans bidrag till denna debatt som han känns mest spännande och lekfull. Som i fallet med hans lek med hur vi upplever en målning när det sitter bakom glas och stora delar av den försvinner i blänket från glaset. Är det då fortfarande samma konstverk? Denna mer filosofiska linje i konstnärskapet är tyvärr inte något som lyfts fram på Tate. I stället har man delat upp utställningen i teman byggda på vad målningarna rent konkret föreställer. Den konstärliga intentionen och drivkraft får stå tillbaka för att göra ett lättsmällt konstnärskap mer än nödvändigt lättsmält en underskattning av både konstnären å publiken.
Adress: Bankside, London
Utställningen pågår under perioden 21/2 – 27/5
Per Brunskog (text), Tate Modern (foto)
