Konst som använder sig av avancerad teknik har ofta betraktats med misstro av konsvärldens etablerade institutioner. Symptomatiskt är hur experimenterande projekt som Electrohype och Mejan Labs behandlats här i Sverige. Recensionerna av deras utställningar duggade inte direkt tätt när det begav sig, förmodligen till stor del beroende på att kritikerkåren saknar kunskap för att kunna ge verken en rättvis bedömning.
Men varför behöver man kunna elektronik och programmering för att kunna bedöma tekniskt avancerade konstverk? Frågan gör sig påmind när den tyske konstnären och kompositören Robert Henke visar sitt verk “Transition Machine” på Färgfabriken. Henke arbetar med en estetik som bygger på slumpfaktorer i samspel med maskinstyrda processer, där långsamheten har en central betydelse. Runt omkring i det mörka utställningsrummet hänger bildskärmar och kopplingsboxar, till synas fritt svävande. På skärmarna projiceras bilder av förfallna industrimiljöer eller landskap, samtidigt som lokalen fylls av em dov och meditativ elektronisk musik. Man ska vara ganska avtrubbad för att inte spontant erfara känslan av poetisk lyftkraft i sällskap med Henkes installation. “Maskinernas sång” sjöng proggbandet Knutna Nävar om en gång. Men här ljuder sången med en betydligt mer mångtydig och fascinerande klang än den som följer de enkla politiska lösningarnas partitur.
Adress: Lövholmsbrinken 1, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 30/10 – 9/1 2011
Anders Olofsson (text), Färgfabriken (foto)
Utskriftsvänlig version
