Har världen blivit allt farligare och osäkrare att leva i? Detta är den dominerande frågan som ställs i ”Riskzoner”, en utställning som visas på Världskulturmuseet just nu. Tretton verk av internationellt ryktbara konstnärer har lånats in från stiftelsen La Caixa, vilka syftar på att uppmärksamma alla de faror som drar fram i vår högteknologiska och globaliserade världs kölvatten. En ganska mastig utmaning med andra ord, men jag behåller hoppet och sätter mig på 8:ans spårvagn.
Istället för att presenteras i ett vitt rum, som man är så van vid i konstsammanhang, har verken placerats i en svartmålad och tillbommad lokal där gula detaljer tar vid här och där. Om man är bekant med Världskulturmuseet sedan tidigare, känner man nog till den näst intill överpedagogiska vilja som präglar arrangemangen – och den här utställningen är inget undantag. Väggarna är nedplottrade med kritiska citat av tänkare som Giddens, Zizek och Bauman. Informationstvånget fortsätter i verkspresentationerna, vilka alla har kategoriserats under en bestämd rubrik såsom ”Sargade själar”, ”Vacklande ekonomi” eller ”Jordens undergång”. Och visst kan man störa sig på denna pekpinnedramatik, men i detta fall lyckas jag ändå på något sätt se förbi pekoralerna då verken är så kvalitativa. Om man dessutom håller fast vid tron på konsten som möjlig ögonöppnare, är denna taktik inte direkt ologisk.
Miguel Ángel Ríos ”To Die” slår ner som en bomb (bilden överst). Den är rent ut sagt fenomenal. I videoprojektionen, som varar ca 5 minuter, har konstnären dokumenterat händelseförloppet i ett populärt mexikanskt gatuspel: trompos. De skulpturala, kolsvarta pjäserna snurrar i aggressiva kurvor, de slår emot varandra, konkurrerar ut varandra och ibland brädas de helt och hållet. Den till en början så vansinniga cirkulationen mattas så småningom av, då de rundade kropparna ramlar likt käglor. Alla faller och det döda spellandskapet är ledsamt och bränner in i själen. Verket anspelar på krig i dess konkreta hopplöshet, men likaså det vardagliga livet som inte heller är fritt från bråk, utmanövreringar och förluster. En annan videoprojektion jag fastnar för är Carlos Amorales ”Meningslöst mirakel”. I denna animation slingrar sig fåglar, människor och apor med döskalleansikten samman i mardrömslika former – de förskjuts och bildar groteska amöbakroppar. Svarta skogskonturer drar förbi och deras raster fäster sig äckligt nog på kropparna. På andra sidan av skärmen (som man lätt missar) har världskartan försatts i upplösning och länderna driver likt vrakved över en vit vattenmatta. Detta är en abstrakt mardrömsvärld som har lämnat sömnens domäner och kan betraktas som resultatet av den globaliserade och fragmenterade värld mänskligheten tar del i att skapa och omskapa.
De apokalyptiska perspektiven fortsätter att svärta utställningen. I Marlene Dumas sedvanligt nonchalant och skickligt målade ”Profeten” har motivet hämtats från ett psykiatriskt sjukhus i Irak under krigstiden. Mannen i målningen fungerar som en vägvisare i all sin miserabla och hjältemodiga sunkighet. Målat har även Guillermo Kuitca gjort. På en stor duk stakar kanyler ut en stads rutnät sett ur fågelperspektiv. Kuitca tvinnar fram en historia om ensamhet och isolation som verkar gro i takt med städers tillväxt. Här får drogerna mätta en längtan efter mänsklig närhet och kärlek. Den kollapsande staden är även temat i Liu Jianhuas porslinskulptur som klänger sig fast likt en bräcklig hängbro på väggen (bilden ovan till höger). Konturerna av Shanghai, Beijing, Shenzhen och Kanton blänker i vitaste vitt och står inpaketerade och böjda mellan varandra. Under skulpturen bildas en slagskugga som verkar indikera en framtida undergång. Carlos Garaicoas ”Kronjuveler” påminner om små delikata silversmycken, där de ligger och gnistrar i en rad med glasmontrar. Varje skulptur bildar en miniatyrkopia av kända och hatade huskroppar. Här finns bland andra Stasi, Pentagon och Guantánamo i inglasat och tryggt förvar. Vi tillåts känna kontroll över dessa klenoder – ett avstånd som i sin tur är en drivkraft och en förutsättning för totalitära regimers framväxt.
I ”Riskzoner” finns det emellertid några verk som inte riktigt lyckas beröra och ruska om mig, som det brukar vara i en grupputställning. Men överlag är den drabbande och det utan att gå upp helt och hållet i dilemman som den i sig självt fördömer (se Santiago Sierra). Mörkret har emellertid lagt sig som en klibbig hinna över stället och ljusglimtarna är få. Så då kan man väl konkretisera, om man väljer att återgå till denna recensions inledande fråga, att världen har utvecklats till en riktigt, riktigt otäck plats att leva i. Några direkta lösningar ges inte riktigt, dock kan man höra varningsalarmen tuta till då och då. Konsten är däremot behaglig att titta på, vilket känns lite ovanligt med tanke på dess samhällskritiska innehåll. Den estetiska upplevelsen trubbas i och för sig av tack vare den skolklassanpassade inramningen och detta är både irritabelt och skälmskt uppfriskande. Jag hoppas att Världskulturmuseet (Göteborgs mest besökta museum) lyckas med sin ambition att nå ut, för i ”Riskzoner” visas en del fin konst.
Adress: Södra vägen 54, Göteborg
Utställningen visas under perioden 29/4 – 31/10
Sara Arvidsson (text), Världskulturmuseet (foto)
