Plötsligt verkar det som att vart jag än vänder mig handlar det om väder. Vädret orsakar trafikkaos, pressen skriver om den kallaste vintern på 22 år, snömängden beräknas orsaka stora vårfloder, samtidigt som klimatklassiker som rädslan för globala temperaturhöjningar och ökande vattennivåer stadigt håller i sig. Frukta naturen, katastrofen är nära; Moder Jord slår tillbaka. Den här typen av domedagsjargong blir lätt tröttsam och svår att ta på allvar, formen för information ligger ibland avskräckande nära budskap om Vredens Dag, fast med den stora skillnaden att det är ytterst svårt att neka till att vi faktiskt har ett klimat. Ett vädrets medelvärde som ständigt förändras och har en direkt, ibland ganska dramatisk, inverkan på våra liv.
”Rethink” är en serie utställningar som visats på olika ställen i Köpenhamn och tar sig an just den här rädslan som skapas av vår potentiella maktlöshet inför en oundviklig, eventuellt katastrofal, förändring i klimatet. På Tensta får vi se ”Rethink Kakotopia”, curerad av Elisabeth Delin Hansen och transporterad från Kunsthallen Nikolaj. Tanken är att uppmana till reflektion kring vårt förhållningssätt till naturen i en värld där vi till synes har förlorat vår tilltro till teknologin som given räddare i nöden. Drömmen om ekotopin är starkt närvarande men konkreta lösningar lyser med sin frånvaro, vilket egentligen inte gör någonting. I ärlighetens namn känner jag mig snarare ganska lättad över att utställningen lämnar lite andrum åt mig som individ och på det hela taget är skönt befriad från anklagelser och påtvingade värderingar.
Det första verket jag tar till mig är från den danska konstnärsgruppen Superflex. Min relation till deras tidigare projekt är inte utan inre konflikter, samtidigt som jag ser det tragikomiska i att fylla en McDonald’s-replika med vatten som de gjorde i filmen ”Flooded McDonald’s” känns det, möjligen, en smula banalt. Å ena sidan kan jag verkligen uppskatta den typen av attentat-attribut som är ett av deras kännetecken, å den andra saknar jag i all min krasshet ett mysterium, något med fler bottnar som gör att man aldrig blir tillfredsställd utan längtar efter lite mer. I ”Hypnosis Group Sessions” levererar Superflex precis vad jag har letat efter. Genom reklamaffischer delger de oss ett av de mest konkreta, men också bitande humoristiska, förslagen på hur man kan tänka om sin situation i vårt föränderliga klimat. Affischerna informerar om en rad happenings, varav en genomfördes på Kunsthallen Nikolaj, där man som publik kan få chansen att genom hypnos se världen från ett helt annat perspektiv, till exempel som en örn, en kackerlacka eller en mammut. Huruvida resterande events verkligen kommer äga rum eller ej (det sista är daterat så långt fram som 2050 på Zanzibar utanför Tanzania) är för mig mindre viktigt. Styrkan ligger inte i vår faktiska verklighet så mycket som i fantasin om vad som skulle ske, och vilka tankar som skulle dyka upp ifall man blev hypnotiserad till en klimatengagerad mammut. Affischerna fungerar väl eftersom de, istället för att servera oss hela historien, uppmuntrar oss att hitta på en egen.
Fiona Tans ”News from the near future” slår an en mer suggestiv och poetisk ton. Verket består av ett videomontage som beskriver några av våra olika förhållningssätt till hav och vatten. Materialet är hämtat från ett arkiv tillhörande det historiska museet i Amsterdam och den färdiga filmen visas som en stor projektion i ett av konsthallens mer anonyma, mörklagda hörn. Bilder av människor som med entusiasm hoppar i vattnet för att simma blandas med översvämmade städer, en båt i blåsväder på väg att kantras av en stor valfena, vattenfall, och – min favorit – en man som står till synes hjälplös på en sten, omgiven av vatten och ängsligt trampande medan han verkar fundera över hur han ska komma därifrån. Med sina tafatta försök blir han en stark symbol för mänsklighetens vanmakt inför naturen, men på ett sätt som frambringar ödmjukhet till skillnad från hopplöshet. Visst, att porträttera havet som hotfull symbol är knappast något nytt, men arkivfilmernas skönhet och den vördnadsfulla ambivalensen Fiona Tan förmedlar klistrar fast mina fötter i golvet loop efter loop efter loop.
Ännu längre in i konsthallen får vi en chans att kika på världens blåaste himmel, reproducerad i realtid. Det är Lise Autogena och Joshua Portways verk ”Most blue skies” som med avancerad teknik mäter atmosfärens värden runt om på jorden för att konstant ta reda på vart himlen är som mest blå. Den visuella slutprodukten består av en projicerad text vilken uppger platsen och en fyrkantig skärm med mycket små lysdioder som återger en bländande bild av blåheten, så korrekt som bara är möjligt. Framför skärmen står vad jag identifierar som två solstolar där man kan slå sig ner en stund och erfara, på ett ungefär, hur det vore att titta rakt upp mot himlen på den plats som finns angiven. Det första jag tänker är att verket är enormt utopiskt. Från solstolarna till den högst vetenskapliga men ändå naiva jakten på en fläckfri himmel läser jag lite för snabbt in strävan efter den perfekta tillvaron, en association som skulle visa sig vara aningen för lätt. Ju längre jag dröjde i min solstol, desto mer uppenbart blev konstverkets egentliga dubbelhet, nämligen att världens blåaste himmel är fruktansvärt besvärlig att titta på. Ögonen tar in så mycket ljus att man nästan måste blunda i omgångar för att klara av det. Jag vet inte om det var lysdioderna i reproduktionen, eller om det verkligen såg ut på det viset tre kilometer utanför Poco Da Cruz i Brasilien, men det gav mig den bitterljuva livsläxan att det finns inget som är helt perfekt. Inte ens barnets dröm om den blåaste himlen.
För mig, som knappast är någon miljöaktivist, ligger värdet i ”Rethink Kakotopia” främst på ett metafysiskt och poetiskt plan. På väg hem tar jag med mig Fiona Tans villrådiga mansgestalt och lämnar lokalen något eftertänksam och saktmodig med insikten: väder är viktigt. Jag gillar att vi har det varje dag.
Bilder (uppifrån och ned): Superflex, Autogena/Portway, Fiona Tan
Adress: Taxingegränd 10, Tensta
Utställningen pågår under perioden 20/2 – 10/4
Louise Dahl-Lindvall (text), Tensta Konsthall (foto)
