Människokroppen har varit ett av konstens viktigaste ämnen i stort sett alltsedan vårt släkte började arbeta med konst som ett medel för kommunikation. Och redan de gamla grekerna uppehöll sig vid tankar kring vad som definierade den fulländade kroppen, fysiskt såväl som filosofiskt. Den konst man skapade var med andra ord i högre grad uttryck för en estetisk teoribildning än ett naturtroget avbildande av verkligheten. När den kristna kyrkan tag kommandot över kulturlivet gjorde man processen kort med de kroppsorienterade filosofierna: själen och dess frälsning skulle vara konstens uppgift, inte att hylla den förgängliga kroppen. Sedan dess har pendeln fortsatt att svänga på ungefär samma sätt, och perioder av kroppsförnekelse har regelbundet avlösts av perioder där dyrkandet av kroppen stått i centrum. I våra dagar tycks vi emellertid levs i ett säreget halvvägstillstånd på samma avstånd från dyrka och förnekelse med människokroppen som spelplan.
Att år 2012 göra en grupputställning med relationen till kroppen som tematisk utgångspunkt kan nog verka som att slå in öppna dörrar. Under de senaste 20 åren har kroppen av och till cirkulerat och recirkulerats som ämne i otaliga konstnärskap och konstprojekt, med bränsle levererat av en alltmer kroppsfixerad mediebransch. Så vad finns egentligen mer att säga? Wetterling Gallery tar i alla fall chansen att undersöka detta med utställningen “Representation and the Body”. De deltagande konstnärerna – Artists Anonymous (Tyskland/Storbritannien), Linda Bäckström (Sverige), Angela de la Cruz (Spanien/Storbritannien), Patrick Lundeen (Kanada), Martin Sjoberg (Sverige), Olav Westphalen (Tyskland/Sverige) och Pinar Yolacan (Turkiet/USA) – arbetar i alla upptänkliga tekniker, från måleri till skulptur och foto.
Kulturkritik och dekoration stämmer möte på ett sätt som inte är helt invändningsfritt. Patrick Lundeens totemlika masker blandar popkonst med ethno chic utan att man riktigt förstår vad han vill säga (övre bilden). Pinar Yolacans frodiga men huvudlösa kvinnokroppar leder tankarna till Venus från Willendorf, men än mer till Marianne Lindberg De Geers skulpturduo “Jag tänker på mig själv 2005” som Växjöborna kapade jäms med fotknölarna när det visades i en utställning på konsthallen. Angela de la Cruz bidrar med ett av hennes sedvanligt abstrakta, lite tillstukade målningar. Inte ens den vanligtvis så träffsäkre Olav Westphalen bjuder på någon överraskning, om man undantar hans upptäckt av likheterna (och skillnaderna, gudbevars) mellan svindlaren Bernie Madoffs bortauktionerade tofflor och Filippa K:s tofflor som såldes lagom till Fars Dag.
Inget av detta är dåligt, men det lyfter heller inte. Inte förrän Linda Bäckström (nedre bilden) tar ut svängarna med sina vägjorda men smått skrämmande replikor av benrester och andra organiska former av obestämbart ursprung. Bäckström, som gick ut Kungl. Konsthögskolan 2011, har tidigare visat sina verk bland annat i montern på Odenplans T-banestation och på Wetterling Gallery i hennes debututställning tidigare i år. Hos Bäckström blir kroppen något mer än ett intellektuellt tema; den tar plats och pockar på en ambivalent uppmärksamhet. Skönheten i växandet och undergången signalerar vaksamhet gentemot allt och alla som försöker skapa allmängiltiga normer av sina estetiska preferenser.
Sist, men inte minst, kan man undra hur galleriet förhåller sig till den ganska ambitiösa utställningssatsning som “Representation and the Body” är. På hemsidan finns inte en enda utställningsbild eller en beskrivande text om utställningen. Inte ens pressmeddelandet som skickades ut i samband med vernissagen går att hitta. En del information finns på galleriets Facebooksida, men den går å andra sidan inte att hitta från hemsidan… Ett olycksfall i arbetet eller vad? Vi kritiker klarar oss alltid, men den kunskapstörstande allmänheten går nog bet.
Adress: Kungsträdgården 3, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 22/11 – 22/12
Anders Olofsson (text och foto)
