Skräp som är slarvigt sammansatt till rätt fula objekt, sedan har de fått en nonsenstitel. Transporterat fram och tillbaka mellan konstvärldens mest nobla institutioner, där de sålts och köpts för enorma summor. Utställningens titel “Conqest of the Useless” är ett citat från när Werner Herzog beskriver inspelningen av hans film ”Fitzcarraldo”, som handlar om Brian Sweeney Fitzgerald och hans storslagna dröm om att bygga ett operahus i den peruanska delen av Amazonas. När Herzog skulle göra denna film gjorde han också om bedriften att släpa en ångbåt över en kulle mitt inne i Amazonas. Att spela in en film om denne man, och dessutom med den minst sagt lynnige Klaus Kinski i huvudrollen, var ett lika stort vansinnesprojekt som Fitzgeralds egna planer. Efteråt frågade sig Herzog vad han egentligen åstadkommit med denna vansinniga filmidé.
Hela utställningen är också ett en hyllning till det irrationella, eller snarare ett ifrågasättande av det som brukar betraktas som rationellt. Men också en inomkonstlig självironisk kommentar. Här har man lånat ihop Harrisonverk från några av världens mest prestigefulla samlingar för att ställa in dem i ännu en av dessa prestigegallerier, som sig bör uppbyggt efter den sparsmakade och pretentiösa white-cube-modellen. Samtidigt som Harrisons verk är allt annat än kyligt sparsmakade, och mest bestående av sådant som annars bruka betraktas som bråte.
Rachel Harrison är född 1966 och verksam i New York. Under senare år har hennes verk varit med på flera viktiga utställningar runt om i Europa och USA. Första gången jag själv mötte hennes konst var när utställningen ”The Hamsterwheel” gästade Malmö Konsthall. Hon har också medverkat på Venedigbiennalen och på den förra året mycket uppmärksammade Tate-triennalen i London.
Att kalla Harrisons verk för slarvigt sammansatt skräp är förstås inte rättvist. Andäktigt och kul skulle också gå att använda som beskrivning. Men hon använder sig till stor del av biliga material och sådant som i andra sammanhang betraktas som skräp. Verken är vidöppna för egna tolkningar samtidigt som de bjuder på gott om konsthistoriska vinkar och en betraktelse över dagens samhälle. Ett av mina favoritobjekt på utställningen är ”Grizzly Man”. Titeln får mig själv att tänka på den dokumentär med samma namn som för en tid sedan visades på STV, den handlade om en man som levde i ett naturreservat bland vilda grisslybjörnar och betraktade dem som tillgivna nallebjörnar. Slutresultatet av detta var – knappast förvånande – att han till sist blev uppäten. Verket består av en platta eller en liggande målning som hon ställt ett metallställ ovanpå. Ett produktställ för “Slim Jim” bantningsprodukter. Rent konsthistoriskt finns här både idé och visuella referenser till två, i alla fall från svensk horisont, mest kanoniserade 1900-talsverk: Marcel Duchamps flaskställ och Robert Rauschenbergs get.
Att jag ställer samman ”Grizzly Man” med TV-dokumentären beror delvis på ett annat verk i utställningen, ”Haycation”. Verket skapade hon efter att läst en artikel i New York Times, vilken handlade om trenden att stadsbor betalar dyrt för att leva och jobba på lantbruk under en tid, helt enkelt om folk som betalar 300 dollar per dygn för att gå in i en idylliserad bild av en harmonisk tillvaro med naturen. Efter att gått runt verket ett par gånger ser man att det föreställer en kvinna med plasthuckle, sittande på knä ovanpå en höbal. I famnen har hon en silverhummer. Ett föremål som Harrison själv refererar till Salvador Dalís hummertelefon, och som Dalí förklarade skulle kunna förmedla våra hemliga önskningar.
Adress: 77-82 Whitechapel High Street
Utställningen pågår under perioden 30/4-20/6
Per Brunskog (text), Jason Mandella (foto)
1 comments
Werner Herzog står bakom Grizzly man. Han kom över videobanden och redigerade dem.