Alla var där! När jag tittar igenom mingelbilderna från Konstakademiens öppning av utställningen ”När postmodernismen kom till stan” är det som att ta del av ett avsnitt av TV-programmet ”Den stora klassfesten”. Gamla vänner (och sporadiska ovänner) från det förflutna träder fram i nuet, och utbyter lite lågmält erfarenheter från de gångna 40 åren. Precis som jag själv lite gråhårigare, lite mer hopsjunkna.
Man kan fundera över varför det tagit så lång tid för postmodernismen att begåvas med en egen retrospektiv utställning. I och för sig är detta en sanning med modifikation. Lars O Ericsson och Göran Christenson curaterade faktiskt en sådan retrospektiv med titeln SHIFTE på Malmö konstmuseum 2001. Men det var för mer än 20 år sedan, i en period där postmodernismen fortfarande hade en – om än avklingande – aktualitet. Sedan dess har tillräckligt lång tid avverkats för att det ska bli relevant att skriva postmodernismens historia i Sverige. Men lätt är det inte för den skull. Kanske beroende på att postmodernismen inte alls kan sägas vara en stil, utan snarare bör beskrivas som ett förhållningssätt.
Att gå i clinch med dessa frågor gör inte utställningen ”När postmodernismen kom till stan”. Syftet har i stället varit att ge ”en känsla för tiden”, specifikt perioden 1979–1994. Urvalet av konstnärer sammanfaller till stora delar vad som visades i SHIFTE. Redan då var den manliga dominansen påtaglig, och den märks inte mindre i ”När postmodernismen kom till stan”. Nu är inte genusbalans ett egenvärde när man sätter samman en grupputställning, ändå känns snedvridningen märklig när det postmoderna genombrottet ska speglas, ett genombrott som framför allt innebar att en generation kvinnliga konstnärer med fotografiet som uttrycksmedel erövrade konstscenen.
Jag ställer mig också frågande till utställningstiteln ”När postmodernismen kom till stan”. Vilken stad, kan man fråga sig? Många av verken i utställningen har i ett eller annat sammanhang visats på gallerier i Stockholm. Men flera av konstnärerna hade en bakgrund från Göteborg, där en vital konstscen i skärningspunkten mellan modernism och postmodernism bubblat under en lång tid. Detsamma gäller Malmö, vars konstnärer arbetade och diskuterade ett stenkast från Köpenhamn där den konstteoretiska debatten rasade med betydligt större energi än på vår sida av Öresund.
Inte heller urvalet av verk känns särskilt genomarbetat. I och för sig kan detta bero på att utställningen är ett lågbudgetprojekt, vilken inneburit begränsade möjligheter att låna in verk från privata samlare och institutioner. En del konstnärer har vunnit på denna knapphet, andra har förlorat. Måns Wrange, Max Book och Kristina Abelli Elander representerats således med ett relevant urval av verk, medan Stig Sjölund, Eva Löfdahl och Jan Håfström (för att nämna några) närmast hamnat i skymundan eftersom verken de representeras med inte känns särskilt centrala i relation till den tidsperiod utställningen försöker ringa in. Å andra sidan har konstnärer som Leonard Forslund och Maya Eizin Öijer blivit synligare på ett sätt som inte tidigare varit vanligt i grupputställningar där de deltagit.
Någon resonerande utställningskatalog har inte producerats, förmodligen har ekonomin även satt stopp för detta. Det är synd, även om häftet man tagit fram är kul. Nättidskriften Site Zones har dock tagit det utmärkta initiativet att publicera en serie texter med den svenska postmodernismen som tema, bland annat Kristoffer Arvidssons utmärkta introduktion – och försök till analys – av postmodernismens öden och äventyr på svenska breddgrader. Hans tes att postmodernismen inte innebar ett tydligt brott med traditionen utan både ett förstärkande – och eroderande – inifrån av aspekter hos modernismen känns övertygande när man vandrar genom Konstakademiens utställningssalar.
Verk som Håkan Rehnbergs vaxmålningar, Max Books brutna dukar och Måns Wranges konstnärliga undersökningar tillhör tidsmässigt 80- och 90-talet, men de hade lika gärna kunnat visas på valfritt galleri idag. De polemiska skyttegravarna har fyllts igen, den retoriska taggtråden rullats ihop och postmodernismens käpphästar dekonstruktion, simulering, genreöverskridanden och kontextualisering är numera verktyg i alla konstnärers verktygslåda.
Den som är sugen på mer postmodernism kan ta del av Maya Eizin Öijers separatutställning hos Andréhn-Schiptjenko. Utställningen är en retrospektiv som omspänner 30 års konstnärlig verksamhet. Här har man inte knusslat med presentationen, hela utställningsrummet har gestaltats som en enda sammanhängande installation, om än med tydligt urskiljbara delar. För mig har Maya Eizin Öijers konstnärskap alltid känts lite för distanserat och kyligt, den precisa visuella presentationen tar ofta andan ur upplevelsen som ska förmedlas. Men denna gång känner jag ett behov av att tänka om, att utmana mina egna vanemässiga reaktioner.
Kanske är det egentligen tiden som hunnit i kapp både mig och konstnären? I utställningslokalens korsdrag av upplevelser och associationer slår det mig plötsligt hur skört och subtilt Maya Eizin Öijers konstnärskap är. Motsatsparen kärlek-död, dröm-verklighet, begär-försakelse är inte längre bara konceptuella piruetter. Det sparsmakade men knivskarpa grafiska ramverket stöter inte bort utan suger in betraktaren mot de enskilda verken som får sväva i en egen rymd. Där hettar det till, som irrbloss som plötsligt punkterar nattmörkret. Jag vet inte om man kan säga att postmodernismen hittat hem, men nog sitter den bekvämt på Maya Eizin Öijers veranda.
Anders Olofsson
Konstakademien, Fredsgatan 2. Pågår 15 oktober – 19 november
Andréhn-Schiptjenko, Linnégatan 31. Pågår 6 oktober – 13 november
