Varje konstverk och varje konstnärskap är en värld i sig, brukar det heta. En sanning som ibland kan låta pretentiös, men när det gäller Petra Jensen känns den ovanligt väl på sin plats. Jensen är en konstnär som inte drar sig för att spekulera kring skapelsen i hela dess bredd, med alla sinnen öppna för allehanda utopiska idéer. I Natalia Goldins nya utställningslokal visar hon både målningar och objekt i en konstellation som egentligen inte borde fungera, men som trots allt gör det.
Lokalen uppmuntrar till stora gester och kraftfulla uttryck, med enorm takhöjd och jätteskyltfönster mot stadstrafiken. Men Petra Jensen tillämpar en strategi som pekar i en helt annan riktning. Hon pillar, filar och plockar på en detaljnivå som man stundtals kan uppleva som lätt manisk. Många känner henne kanske först och främst som målare av bilder som har en neopopaktig färgskala, men som innehållsligt ligger betydligt närmare äldre tiders konst än en post-postmodern estetik. Petra Jensen vänder och vrider på evolutionen, och kommer upp med tanken på en re-evolution, där människan plötsligt hamnar i botten av skapelsehierarkin när andra livsformer tagit över scenen.
Hon bryter glatt med både positivismens vetenskapsideal och modernismens formspråk när hon skildrar landskap och miljöer där sällsamma varelser tumlar omkring tillsammans med människor och växter i ett sammanhängande kontinuum. Det är inte svårt att associera till konstnärer som Hieronymus Bosch och medeltida altarmålningar, som gör anspråk på att skildra skapelsens totalitet genom att konstnären frejdigt fyller ut luckor i arternas kedja när glapp uppstår eller logiken slirar. Men till skillnad från föregångarna (som Bosch) moraliserar inte Petra Jensen öppet över vad hon redovisar. Möjlighen kan man bakom hennes bilder ana ett ifrågasättande av den människocentrerade världsbild som varit rådande alltsedan upplysningstiden, men kritiken balanseras av hennes genuint lustfyllda attityd till sitt arbete.
Hennes förkärlek för skelettdelar, kadaver och lösryckta kroppsdetaljer bygger upp en stämning i närheten av det apokalyptiska. Ändå är det den lågmälda och emellanåt finurliga poesin som lämnar det starkaste avtrycket. Skelettarmen med boxhandske och det lilla smådjurskadavret med sitt luffarknyte på ryggen framkallar förlösande leenden, men det är när hon tangerar det riktigt kitschiga som Petra Jensen är som allra bäst. Den frusna vågen i sitt snäckskal (som dessutom döljer ett sjunket segelfartyg) flörtar ohämmat med den globala souvenirindustrin, samtidigt som verket faktiskt är ett memento mori i miniatyr. I den politiska korrekthetens tidevarv behövs konstnärer som vågar skruva på de inte fullt så korrekta känslorna.
Adress: Engelbrektsgatan 25, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 22/1 – 5/3
Anders Olofsson (text och foto)
