“Det är då som det stora vemodet rullar in”, sjunger Monica Törnell, och fortsätter betraktelsen med versen “I Malmö rispas dimman av färjornas sirener / Och på andra sidan sundet börjar världen / En ensam Volvo sliter i mot vinden på Tjörnbron / Bion i Pajala ger ‘Den sista färden’ / Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten / Gårdarna släcker sitt ljus / Ett stormpiskat Marstrand ber om sitt Pater Noster / Stockholm city svajar i sitt rus”. Det är något av den stämningen man möter i Peter Erns nya utställning “A Place Called Home”. Hans bilder av stumma hyreshus i skymningen, ett ödsligt parkeringshus och en motorväg i dimma ordnar in sig i samma Sverigebild som exempelvis Lars Tunbjörk tidigare visat oss. Men hos Peter Ern är de kulturella markörerna mycket sparsamt förekommande. Det är inte ens klart att bilderna handlar om det klassiska svenska vemodet. De skildrar ett obestämbart samhälle omslutet av ambivalenta känslor.
Ingenstans syns några människor, men det finns heller inga spår i bilderna av någon form av mänsklig verksamhet. Byggnaderna står där, till synes lika teaterkulisser i väntan på att en översinnlig makt skall presentera ett manuskript och sätta igång skådespelet. I avvaktan på detta befinner vi oss som betraktare i ett limbo utan vare sig tids- eller riktningsangivelser. En gång i tiden ansågs konst som dokumenterade det släpande ljuset i den nordiska skymningen vara det mest kongeniala uttrycket för existenstiell spleen. Vi har rört oss en bra bit bort från den punkten. Peter Ern serverar oss i stället bilden av bilden av den ultimata melankolin, svept i dunkelt suggestiva färger.
Adress: Torsgatan 41, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/3 – 16/4
Anders Olofsson (text), Galleri Peter Bergman (foto)
Utskriftsvänlig version
1 kommentar
Dette er svært informativt innlegg, er den type informasjon du har gitt unike og verdt takknemlighet. virkelig et fint innlegg