Vad döljer Per-Ivar Lindekrantz pokerface? I sina omsorgsfullt målade miljöer, utan större dramatik än vi har runt oss i en ganska enahanda om än inte alltid tråkig vardag, har konstnären placerat museala stenfigurer från uråldriga civilisationer. Målade i ett jämnt och stilla ljus står de bara där som om ingenting hänt. Ibland skymtar ett intresse för science fiction och serier fram men eftersom bilderna är så jordade och utan dramatiska åtbörder går det egentligen inte att tolka dem som betydelsefulla referenser. Det är i stället det stillsamt vardagliga i bilderna och det enkla men omsorgsfulla måleriet som berör betraktaren.
Det känns inte som att Lindekrantz är intresserad av att bidra med egna tolkningar av sina bilder, tvärtom tycks han värna om det kryptiska och det otillgängliga. Man får en känsla av att konstnären önskar att det som händer mellan betraktaren och målningen får ske utifrån person till person och han bjuder inte på ledtrådar. Å andra sidan delar han heller inte ut pekpinnar, ingenting tycks uppenbart rätt eller fel. De gamla stenstoder han avbildar har man för länge sedan glömt vad de representerar. Det kan ha tillhört tempel eller gravar, varit symboler för fruktbarhet, krig eller avbilder av gudar. Ingen vet säkert deras ursprungliga betydelse och man anar att det lockat konstnären.
I en av målningarna avbildas två gamla stenstatyer på en tunnelbaneperrong. De tycks precis som oss vanliga dödliga vänta på tåget. Perrongklockan visar strax över tre på eftermiddagen. Statyerna är tusentals år gamla men tar plats med självklar pondus där de står. Är de medvetna om att de befinner sig i en annan tid så ignorerar de detta faktum och vägrar förändras för den sakens skull. Det finns något övertygande i deras envishet. Som om tiden inte existerar. Vilken hisnande tanke.
Det enda som är beständigt är att allt ständigt förändras. Vilket lätt leder till nostalgi. Men Lindekrantz målningar är inte nostalgiska. Ändå håller de fast vid något. De museala figurerna står för något beständigt, de vägrar låta tiden som gått förändra dem. Lindekrantz har talat om sina bilder som montage och om man ser dem som montage av olika tidsepoker med tusentals år emellan blir just upplevelsen av tidsaspekten något allmängiltig och existentiellt. Att tiden är evig är en upplevelse vi alla bottnar i. Dock inte att den är oföränderlig. Men det finns något som består, det vi brukar kalla för eviga värden. Tiden går och vid någon eller flera tidpunkter förlorar alla någon slags oskuld, blir pessimister, skeptiker eller i bästa fall realister. Men det behöver inte betyda att ingenting är evigt eller värt att värna om.
Adress: Luntmakargatan 52, Stockholm
Utställningen med namnet “Is This the Future” pågår under perioden 21/5 – 14/6
Maria Johansson (text), Domeij Gallery (foto)
Utskriftsvänlig version
