Utställningen “Dekadens” på Dunkers kulturhus i Helsingborg kunde delvis uppfattas som en reaktion på ”den vita kubens” estetik: med kakelplattor, tunga gardiner, rep och närapå kolsvarta rum förvandlades det traditionella utställningsrummet till en upplevelsebetonad värld där verk och arkitektur knöts ihop kring en gemensam tematik. Också den fristående uppföljaren “Passion”, som visas till och med januari, är uppbyggd med en experimentell och lekfull inredningsarkitektur. Nu har man dock återvänt till en genomgående stil – eller en röd tråd, i ordets rätta bemärkelse.
Återigen är det Jonas Lindvall som står bakom utformningen: allt, golv, väggar och tak, är klätt i röd polyuretan. Golv och väggar buktar dessutom uppåt eller utåt där verken är placerade; konstverken kommer därför närmare betraktaren, men helt utan onormala ingrepp, avbrott eller förskjutningar. Rummet är istället som en organisk kropp, följsam och mjuk. Som en sammanhängande enhet: huden. Eller kanske snarare blodomloppet, med tanke på färgen.
Passion kan betyda så mycket berättas det om i katalogen och på väggtexter: lidande, lidelse, förväntan, svartsjuka, sorg, hopp, kärlek, sår, ilska, extas och förtvivlan. Men vad man än förknippar med begreppet så är dess innebörd hur som helst kraftfull. Det berör. Är känslobetingat. Starkt. Detta avspeglas dock inte riktigt i det något spretiga konstnärsurvalet där olika stilar, medium och epoker möts: Carl Larsson, Arnold Böcklin, Kenneth Armitage, David Edström, Frans Floris, Barbro Bäckström, Dorothy Iannone, Graciela Iturbide, Johan Johansson och Evert Lundquist.
Kvalitetsmässigt kommer dock ingenting i närheten av Anne-Marie Nordins bräckliga människogestalter (bilden ovan). Hennes inträngande arbete med vaxskulpturernas materialitet framkallar en påtaglig bild av människans skörhet och föränderlighet. Och verkens titlar, med namn som Cecilia, Emma och Jakob, skapar närhet och igenkännelse. En vardaglighet i skarp kontrast till bysternas och ansiktenas hemska härjningar. Denna glödande känsla saknas däremot helt i Claes Eklundhs målningar med lidande människogestalter och Pietàmotiv (bilden till höger). Eklundh, som medverkar med flera verk och en katalogtext, är distanserad: hans teknik är driven men verken saknar kraft och det överdrivna allvaret slår till slut över och blir komiskt. Sansen och koncentrationen i Carl Eldhs Strindbergsskulptur är å andra sidan mer välavvägd och berättar dessutom om Strindbergs passionerade och tidvis maniska förhållningssätt till litteraturen, konsten och livet. Carl Fredrik Hill är också en konstnär som kan kopplas samman med en självförbrännande passion, men teckningarna som här visas ger inte den bästa bilden av dessa sidor hos lundakonstnären.
Konstnärs- och konstverksurvalet känns långt ifrån genomtänkt, och stundtals tycks man i brist på riktigt bra bidrag ha valt något halvdant exempel som på oklara vägar ska illustrera det övergripande temat. Därför uppnås aldrig samma effektfulla sampel mellan verk och arkitektur som var så framträdande och framgångsrikt på “Dekadens”. Och att man framför allt minns ett rött rum denna gång är inte ett gott tecken. Tro det eller ej, men det är just passion som saknas på “Passion”.
Adress: Kungsgatan 11, Helsingborg
Utställningen pågår under perioden 2/6 – 15/1-2012
Mikael Andersson (text), Dunkers kulturhus (foto)
