Detta är egentligen inte en utställning utan en entusiastisk och disträ encyklopedi och manifestation som utgår från Öyvind Fahlströms konstnärliga arbete och de sammanhang han verkade i. Partyt ägde rum 1967 för att fira Fahlströms första soloutställning på Sidney Janis Gallery i New York, och även hans födelsedag. Det kom bra många fler gäster än de som var bjudna och något liknande gäller konstpartyt på Sven-Harrys konstmuseum. Fahlströms verk dominerar förstås men här finns verk av en mängd konstnärer. Det är alltså knappast fråga om en mästerverksutställning eller ett försök att skriva Fahlströms hela historia utan de flesta av hans verk är mindre och många är multiplar. En anledning är förmodligen det välkända faktum att det är svårt att få låna verk av The Öyvind Fahlström Foundation, så den stora retrospektiven har låtit vänta och låter vänta på sig.
Sven-Harrys relativt små lokaler fungerar bra för att skapa partystämning. Här trängs artefakter som affischer, böcker och manuskript avspänt med konstverken. Jag vill påstå att inspirationen till detta i viss mån kommer från Pontus Hulténs stora utställningar om modernismen på Centre Pompidou i början av åttiotalet då sådana föremål ovanligt nog fick vara med och skriva konsthistorien. Hultén och Fahlström tillhörde också samma lilla grupp i Stockholm i början av sextiotalet som kom att dominera Moderna museets verksamhet.
En annan central figur, som återkommer i flera versioner på Sven-Harrys är den kreative ingenjören och konstmekanikern Billy Klüver. Denne svenskamerikan var nog den viktigaste länken mellan New York och Stockholm som både Hultén och Fahlström hade glädje av. Han arbetade också i motsatt riktning och var till god hjälp för att få de unga intressanta New York-konstnärerna till Moderna.
Barbro Schultz Lundestam och Gunnar Lundestam står bakom den lustfyllda festen och har varit noga med att påpeka att detta inte är ett akademiskt projekt. Alla är välkomna. Det kan man förstå. Blaskigt, ljummet vin i plastglas i dystra seminarierum är inte kul. Här staplas i stället osorterat verk av vänner och samtida kollegor till Fahlström, av konstnärer som inspirerats av honom och av konstnärer som i största allmänhet kan tänkas förhöja partystämningen.
På grund av utställningens icke-hierarkiska och inkluderande karaktär är det inte meningsfullt att lyfta fram enskildheter, med ett undantag, utställningens altartavla The Cold War, Phase 8 (1965), som Centre Pompidou har lånat ut. Det kan tjäna som ett exempel på Fahlströms estetiska metod som också detta party lånar av. På två stora vitmålade separerade metallskivor är ett antal föremål med magneter fästa och de kan flyttas runt av publiken (kunde flyttas runt, nu är de fastlimmade, vilket hämmar partyt). Det är det levande collaget, spelet, omformuleringen och relationerna mellan de olika delarna som står i centrum för Fahlström. Panta rei. Han låter denna allvarliga lek spegla politiken som ett evigt spel av dunkla kapitalistiska makter.
Men man skulle också kunna förstå Fahlströms speltavlor som en utvecklad variant av Marcel Duchamps stora glas, som var ett mycket viktigt verk i Stockholm vid tiden för Fahlströms konstnärsblivande. Ingen av dem var knappast opåverkad av den språkfilosofi som präglade 1900-talet. Öyvind Fahlströms absurda, bitvis konkret musikaliska diktning går i samma riktning. Med risk för att vara festens tråkmåns tycker jag detta vore värt en mässa, oavsett i vilket kapell.
Andreas Gedin
Sven-Harrys konstmuseum, Eastmansvägen 10. Utställningen pågår 9 september – 23 januari 2022
