Människor, maskiner och andar

Varför alla dessa märkliga figurationer på gallerier och museer? Hur kommer det sig att det just nu ställs ut så många fantasivarelser med mänskliga drag? Gestalter till hälften människa, till hälften andeväsen, både individ och maskin och i olika blandformer däremellan. Jag tänker på Jonas Nobels olycksbådande nättroll, en enögd varelse med ett långhårigt skal i alarmerande gult, nyligen visad…

Outsäglig glädje, fyllde mig första gången jag mötte Noa Eshkols textila collage, hennes ”väggmattor”. Tilltalad som av ett okänt språk omöjligt att avvärja. Och med direktträff i en rent kroppslig känsla av rörelse. Outgrundligt och oemotsägligt. Träffsäker är också titeln ”Rules, Theory & Passion”, på Norrköpings konstmuseums storslagna retrospektiv om den israeliska dansaren, koreografen och konstnären Noa Eshkol (1924-2007). Ett…

De börjar nästan kännas som gamla bekanta vid det här laget, Love Lundells vildsint sammanfogade men behärskat målade gestalter. De sitter ofta centralt placerade i ett bildrum som precis som de själva är uppbyggt av fragment från disparata sammanhang. Ibland ser de förstrött och liksom oengagerat ut från målningen, men oftare är blicken riktad åt ett annat håll och helt…

När Salad Hilowle återvänder till sin gamla hemstad Gävle gör han det med två parallella utställningar som kompletterar varandra fint. På Länsmuseet Gävleborg har filmen ”Vanus Labor” (2021) huvudrollen och på Gävle konstcentrum det nya ljudverket ”Homecoming”. Även om de två utställningarna till det yttre skiljer sig åt finns det mycket som förenar dem. Framför allt i hur det förflutna,…

I min barndom var lax en lyxvara som man inte såg till på middagsbordet särskilt ofta. När den rosafärgade fisken någon gång kunde dyka upp, då visste vi ungar att pappas företag gick bra. De ögonblicken var värda att vänta på. Idag är lax endast en av många standardprodukter som den internationella livsmedelsindustrins maskineri spottar ut. Hela nationer är beroende…

Jag ser en gul målning av Madhat Kakei – och jag tänker på hur solljuset träffar en väggyta. Känner värmen i det monokroma färglagret. Det gula ytterst av många skikt, synliga som avlagringar längs kanterna. Färgen pålagd tills den bildar en skrovligt rå yta. Påminnande om en bit jord, kanske området från en främmande planet. Eller bara färg på färg…

En ögonblickets flora. Marcel Prost använder uttrycket för att beskriva hur han (antagligen från sin säng) ser hur en solstråle bryter igenom molnen, träffar balkongräcket och kastar iväg en skugga på fönsterbrädet, där den vandrar vidare tills den helt försvunnit. En sorts fördjupning av stundens mångfald. Och en kontemplation som kan behövas under denna obehagliga valrörelse, som helt nonchalerar klimatfrågan.…