På nya Nasjonalmuseet i Oslo speglar man Louise Bourgeois säregna konstnärskap genom möten med andra konstkändisar från hela 1900-talet. Och bjuder på något av en stjärnparad med verk alltifrån Brancusi och Picasso till Lynda Benglis och Robert Gober. Ett femtiotal konstnärer, allt som allt. Gemensamma teman lyfts fram, formmässiga likheter förstärks.
Bourgeois dominerar dock och hennes verk behåller i slutändan sina hemligheter intakta. På samma gång framstår de som vidöppna. Det är en märklig kontrast, att hon är så unik och tydligt en del av 1900-talets strömningar.
Överallt kroppar. Realistiska och abstrakta. Uppstoppade huvuden, könsdelar och kroppsformer. Avbildade i måleri och skulptur, teckning och textil. Och nybildade i karaktäristiska mellanformer och möblerade miljöer. Hon kallade dem ”Celler”, komplexa rumsligheter med magnetisk dragningskraft.
Jag ser uttryck för längtan och drömmar. En utställning fylld av lek och lust, och fara. Framför allt är den mycket vackert hängd. Dels i en väldig sal där verken spelar med och mot varandra, dels i en rad intima kabinett där mötena mellan konstnärerna blir mer jämlika.
Jag uppskattar särskilt hur Bourgeois tidiga målningar där knyter an till Munch och Bacon. Just hennes måleri hade jag tidigare inte sett mycket av, och tillsammans med grafiken, också den från 40-talet, blir det en ögonöppnare. Verk fyllda med detaljer och former som Bourgeois plockar upp flera decennier senare. Spindeln i ett av bladen bara ett exempel.
Nya Nasjonalmuseet känns mycket lyckat. Byggnaden lättorienterad och med påkostade och samtidigt okonstlade materialval. Trots den stora rymden stämmer proportionerna med besökarens egna. Huset bildar en vilsam bakgrund till Bourgeois sällsamt sköna konst.
Magnus Bons
Nasjonalmuseet, Brynulf Bulls plass 3, Oslo. Pågår 6 maj – 6 augusti 2023
