P O Ultvedt är starkt förknippad med 1960-talets rörliga konst. Och särskilt för utställningsprojektet HON – en katedral, gjord i samarbete med Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely på Moderna museet 1966. Ultvedts skulpturer ska upplevas i rörelse för att deras vrånga lekfullhet ska komma till sin rätt – och det gör de på Västerås konstmuseum, som ställt samman ett urval verk främst i familjens ägo efter Ultvedts bortgång 2006.
Det gnisslar och kvider när skulpturernas spända drivremmar och plastband nöter mot träbitarnas urgröpta fåror. Ultvedts objekt ljuder både som av fågelsång och ett slags klagolåt, som om de träfärgade eller svarta och rödmålade objekten ger uttryck för ett inneboende tonläge. Utställningsrummet fylls av ett stillsamt men ihärdigt (o)ljud som tycks hänga nära samman med verkens innehåll, även om ett sökande efter inlagda baktankar hos Ultvedt känns en aning missledande. Hans konst har en direkt inverkan på betraktaren – den framkallar lika delar förvåning och upprymdhet – och rymmer såväl konstruktörens nyfikna sökande som samhällssatirikerns beska skottsalvor.
Även om Ultvedt får mig att dra på munnen präglas hans konst av en svart humor och har en allvarsam underton, som förtydligas genom titlarna och utställningens förklarande verkskyltar. Belägringen av Sarajevo på 1990-talet och den pågående miljöförstöringen är några av frågorna som Ultvedt behandlar. Hans objekt har ofta karaktären av lådor, en sorts avgränsade och överskådliga världar, även om Ultvedt också arbetade med byggen i det riktigt stora formatet.
Svart plast vrider sig och veckas i ett verk, likt en oljeindränkt vattenyta. I ett annat roterar ett lyxigt blankt moarétyg och väcker associationer av en betydligt mer sensuell karaktär.
Framför allt var Ultvedt en utpräglat existentiell konstnär. Hans typiska små människofigurer, hopsatta av kantiga träklotsar och som uppträder ett slags sceniskt rum, uttrycker en djup inlevelse i vår mänskliga belägenhet. En liten gestalt balanserar till synes av egen kraft på en hög fristående pinne. Först efter ett tag inser jag att det är de stora trähjul som sitter på ett väggobjekt en bit bort som ger figuren liv. Genom tunna trådar dragna högt upp i luften. Men vad som egentligen är orsak och verkan i Ultvedts konst förblir något av en gåta.
Magnus Bons (text & foto), Västerås konstmuseum (foto, överst)
Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2, Västerås
Utställningen pågår 30 maj – 6 september 2015
Utskriftsvänlig version
