Att tvätta fram motiv i storstadens nedsmutsade ytor är en metod för att skapa graffiti som allt fler konstnärer arbetat med de senaste åren. Egentligen innebär metoden inte något nytt. Snarast kan den ses som en utveckling av något som barn och ungdomar (samt vuxna med barnasinnet kvar eller alkohol i blodet) i långa tider ägnat sig åt: att offentliggöra banaliteter och hemligheter genom att rita med fingret i dammet på smutsiga fönster och andra blanka ytor. Den franske graffitimålaren Zevs är en av dem som med sitt projekt ”Graffiti clean city” använt metoden, och skapat tags och andra motiv med olika slags rengöringsutrustning. Det blir en lek där graffiti som så ofta kopplats till nedsmutsning istället blir renare än det stadsrum som den placeras i.
Men frågan är om någon har använt denna teknik på samma fullständigt kongeniala sätt som den brasilianske målaren Alexandre Orion i verket “Art Less Pollution”. Försedd med enklast möjliga utrustning – hink, trasor och rengöringsmedel – begav han sig under ner i en av hemstaden Sao Paolos motorvägstunnlar och ritade dödskallar i väggarnas avgasavlagringar. Under 13 nätter i augusti 2006 skapade han en katakomb med totalt 3500 individuellt utformade kranier. Orion lät dokumentera hela sin intervention på video och ett utsnitt ligger upplagt på YouTube. Den korta och snyggt redigerade videon bär syn för sägen. Alexandre Orion går ner i tunneln och skrider till verket. Förutsättningarna tycks optimala. Väggarna består av en perforerad metall. Den matta och mörkt smutsiga ytbeläggningen kontrasterar mot den underliggande väggens silverglänsande yta som blottläggs genom Orions arbete.
Det är ett effektivt verk, politiskt och visuellt slagkraftigt. I och med placeringen (längs en transportled) liksom till komposition och stil är verket tungt förankrat i graffititraditionen medan tekniken mer påminner om grafik än måleri. Motivet och konceptet är klassiskt konsthistoriskt – memento mori (minns att du är dödlig). Mina associationer går också till den mexikanske grafikern José Guadelope Posadas verk eller för den delen hans svenska beundrare Petter Zennströms tidning ”Dödens Nyheter” (just nu aktuell på Millesgården på Lidingö). Interventionen ”Art Less Pollution” förenar graffititraditionen och konsthistorien med de senaste årtiondenas utomparlamentariska politiska aktivism – den direkta aktionen. Det är på samma gång enkelt och raffinerat, och jag har svårt att föreställa mig ett mer konkret synliggörande av massbilismens ödesdigra miljöpåverkan.
I filmen kan man se hur polisen anländer efter att Orion fyllt en stor yta med dödskallar. De ser konfunderade ut och kallar på förstärkning, och snart är tunneln fylld av polisbilar med blinkande blåljus. Inte för att det tycks bli lättare, några av poliserna vankar aningen besvärat omkring i tunneln med händerna på ryggen. Alexandre Orion berättar själv: ”Ja, jag målade graffiti. Genom selektiv rengöring ville jag göra folk medvetna om föroreningen. Det är inte olagligt att tvätta. I det här fallet är brottet är det som begås mot miljön, vilket är ett brott mot livet. Det gick inte att arrestera mig eftersom jag använde lagen mot samma system som dikterar dess villkor.”
Även om det inte gick att arrestera eller åtala konstnären, så fanns det andra sätt att förhindra att hans budskap når bilisternas medvetande. Och den metoden blev rengöring – av rengöringen: ”Mitt verk skapade ett juridiskt problem, det låg på gränsen mellan yttrandefrihet och brott. Ibland är brottet inte hur du skapat ditt budskap, utan själva budskapet. Myndigheterna valde att annullera mitt budskap genom att skapa en gigantisk ren yta och sedan lämna resten av den nedsmutsade tunneln som den var. Det här var det verkliga brottet: censur!”
Efter att hans verk tagits bort återvände Orion på nytt till tunneln och fortsatte skapa i den yta som inte rengjorts. Då svarade myndigheterna med att tvätta bort avgasavlagringarna i hela tunneln, liksom i stadens alla motorvägstunnlar. På sin hemsida konstaterar konstnären: “De kommer alla att vara smutsiga på nytt på mindre än fyra månader. Istället för att tvätta borde man sluta förorena – det vore bättre”. Ja visst, det vore bättre. Men så var det där med att minnas och dödlighet. Att tvätta blir i det här fallet också att glömma, och med glömskan slippa konfronteras inte bara med sin egen dödlighet – utan att med det faktum att hela vårt samhälle bygger på en dödlig massbilism.
Se videon på:http://www.ossario.net/
Alexandre Orions hemsida:http://www.alexandreorion.com/_orion.htm
2008-03-11 Jacob Kimvall (text), Alexandre Orion (foto)
