Nattens drottning har vissnat. I denna ljuva blomstertid har jätteväxten kapsejsat på golvet i Lunds konsthall i en komiskt slokande påminnelse om alltings förgänglighet. “Allt kött är hö och blomstren dö” som det heter i skolavslutningspsalmen, en rad jag alltid tyckt smakat beskt inför sommarlovets eufori. Men det stämmer förstås, inte minst i detta fall. Den förr så populära krukväxten blommar endast under en natt, upplyser utställningskatalogen. Lagom till vernissagen klev så Ingela Ihrman i kaktuskostymen för att iscensätta den spektakulära händelsen. Tidigare har hon bland annat förvandlat sig till invandrande grankotte, padda och jättenäckros, vilket nu visas i form av videoverk. “Jag tycker faktiskt det är roligt!” säger den äldre mannen bredvid mig förvånat och brister i skratt.
Det finns mycket att säga om den numera Malmöbaserade konstnären, som i sommar även är aktuell med en sant oemotståndlig solopresentation på Kristianstads konsthall. Men när det kommer till utställningen “Omnejd” i Lund kan vi nöja oss med att ta fasta på hennes oefterhärmliga förmåga att genom sinnrikt konstruerade dräkter bli till växt eller djur. Därmed åsidosätter hon bekymmerslöst den uppdelning som definierat den mänskliga civilisationen, och som utställningens kurator, intendenten Emil Nilsson diskuterar i en tankeväckande essä. Sedan antikens filosofer över Descartes och Marx har människa skilts från växter och djur, det medvetna varandet från det omedvetna. Som unga danska Amalie Smith så träffande skriver i katalogens citerade text trodde vi oss om att kunna dela upp världen och tillvaron så prydligt (Amalie Smith, Boy, 2016, allra överst). Kultur och natur, tanke och känsla, ande och hand, historia och nutid, gott och ont, levande och död materia.
Listan på motsatspar kan göras lång, men denna utställning vill rucka på rubbet. Här flätas allt sömlöst samman. Det industriella och organiska, fossiler och futurism, vetenskap och myt, innovation och destruktion. En osannolik skönhet och rikedom kontra en dovt malande oro över mänsklighetens och teknikens konsekvenser. Det är frågor som ligger i tiden, när allt fler konstnärer, författare, forskare och filosofer intresserar sig för det antropocena – vår tidsålder då jordklotets villkor i allt väsentligt formas av människan.
Och precis som titeln anger är utställningen hämtad från nejden. Här samlas nio konstnärer, poeter och författare från olika generationer, alla verksamma i Öresundsregionen. Flera av dem förhåller sig bokstavligen till den skånska myllan, dess sediment, späda växter och forntida lämningar. Bland dem finns Österlenkonstnären Gert Aspelin. Sedan 1970-talets slut har han envist ägnat sig åt den eroderande sandsluttningen nedanför Kiviks marknadsbackar i måleri, fotografi, grafik, skulptur och video. Här ges nu en lockande introduktion till detta livsverk byggt kring ett stycke landskap. Långt från traditionellt naturmåleri, närmar han sig det som skrift och tecken, topografi och karta, färg och form i konstant förvandling.
Anna Ling å andra sidan har gjort Limhamns kalkbrott till sin fältstudie, när hon i en serie skulpturer ställer fossiler och skräpande frigolit sida vid sida där skilda tidsåldrar och geologiska avlagringar möts.
Samtidigt vidgar danska Ursula Nistrup horisonten. I den inre salen reser sig hennes mäktiga, utsmyckade pelare, kopior av tempelkolonner i indiska Hampi. Gjorda av platsens rosafärgade urberg vars ålder beräknas till upp mot fyra miljarder år, är originalen sedan hundratals år kända för sin musikaliska klang och används i templets ceremonier. Så fungerar också de många olika verken som klangbottnar till varandra, där de ljuder med sin unika röst medan de förstärker och förgrenar varandras tankelinjer och motiv. Det var längesen jag såg en lika genomarbetad tematisk utställning där delarna så intrikat faller på plats.
Inte heller blir det för tillrättalagt. Gåtfullheten består, liksom de irrande tankeflykterna, fnisset och ett tilltal som kan vara både ljuvt och strävt. Där växlar en Lundakonstnär som Mariana Manner i collage och grafik mellan fjärilsvingens skirhet och stenens ruvande tyngd.
Fast frågan är om inte Lena Bergendahls nya videoinstallation är den bästa katalysatorn för utställningens idégods och skiftande spår. “Berget som blev en bild” är gjord efter en resa till Salt Lake City och Silicon Valley, och dubbelexponerar det till synes motstridiga: urtida natur och digital techno-industri. Elegant och suggestivt knyter hon ihop det digitala, flyktiga och skenbart immateriella med det geologiska, tidlösa och kroppsliga. Det faktiska landskapet och bilden av landskapet förenas visuellt och materiellt. Även människa och kretskort, pixel och mineraler består av kisel och kobolt, partiklar och atomer. Allt kött är hö, som sommarpsalmen inledningsvis konstaterade inför det kretslopp vi ingår i. Men det är inte med dysterhet utan skärpt förundran som jag lämnar utställningen.
Carolina Söderholm
Foto: Daniel Zachrisson/Lunds konsthall, Mårtenstorget 3, Lund. Utställningen pågår 2 juni – 26 augusti 2018
