Under en visning av utställningen ”Om det absurda drama som också är livet” på Moderna museet i Malmö berättar Kira Nova, konstnären bakom videoverket ”The Idiots”, om sin bakgrund inom teatern. När man skådespelar, fick hon lära sig, är det av avgörande betydelse att bekräfta varandra. Säger någon ”Jag är polis” så gäller det att inte ifrågasätta utan att addera. Typ, föreställer jag mig: ”Jag är en höna som svalt en bandit.”
Det är i en sådan affirmativ anda som utställningen har vuxit fram, åtminstone känns det så. En tilldragande lekfullhet präglar turbinsalen när jag kommer in. Omkring mig syns konst i vitt skilda format, skapad från 1916 fram till idag i olika delar av världen. Från det höga taket hänger Jenny Kalliokuljus meterlånga ”Vardagarnanana”, ett vilt bemålat lappverk föreställande en ammande kvinna som sträcker upp sitt likbleka ansikte mot något som liknar en blå sol, som för att undkomma den kaotiska hemmamiljön och den Francis Bacon-aktiga bebis som tynger vid hennes bröst.
Monster Chetwynds enorma katthuvud i kartong ramar in ingången till verkstaden, och intill den uppbyggda biografen står Kris Lemsalus svärdslukande fisk i keramik, iklädd korsett och satt på en trojansk häst. Istället för fenor har fisken fått en förtjusande kavalkad av armar och händer vars fingertoppar utgörs av ytterligare händer.
Just dessa verk är också delar av större projekt eller allkonstverk. Under vernissagen kommer Lemsalu in och spelar död på golvet intill sin ridande fisk medan spexigt utklädda musikanter repeterar samma melankoliska stycke, redan veckor före öppningen uppförde Chetwynd ett performance, och Kalliokuljus tygstycke är tänkt som scenografi till en opera med premiär i februari.
Teatern är ett genomgående tema, liksom gränsen mellan verklighet och fiktion. Som i tidigare nämnda ”The Idiots” där ett gäng skådisar driver runt på stroppiga tillställningar i L.A. Genom Laura Kaminskaitės arkitektur framträder även gränsen mellan konst och publik i utställningssalen.
Trapporna fungerar nämligen inte bara för att vila sig på eller gå upp i för att bättre kunna se vissa konstverk, de höjer även upp besökarna så att främmande kroppar och ansikten träder fram mellan verken när jag ser mig omkring. Låter gör folk också. ”Usch” utstöter någon inför den hopsydda munnen i Marion Scemamas fotografi eller inför Karl Dunérs miniteater, där en abstrakt figur rör sig så långsamt över scenen att man knappt märker det. Från biografen med Lemsalus och Johanna Ulfsaks film hörs ibland skratten
På viket sätt är denna konst absurd? Det är nog inte en fråga man bör ställa sin motskådespelare under en improvisation, men kanske som recensent för en konstutställning. Om det absurda hos Albert Camus åsyftade ett särskilt existentiellt villkor, närmare bestämt hur vi hela tiden försöker skapa mening i en meningslös värld, har ordet idag kommit att användas om lite vad som helst, och det syns här. Snarare än att tillhandahålla ett koncentrerat perspektiv fungerar utställningen som en associativ lekyta.
Det är heller inte i första hand till Camus som de historiska referenserna riktar sig, utan snarare till dadaismen och surrealismen, till Hugo Ball och Dorothea Tanning. Återkommande är konsten som samhällskritik, som i Scemamas protest mot tystnadskulturen kring aids i slutet av 80-talet eller Pope.L:s slapstick-aktiga drifter med rasismen i USA.
Fördelen med ett så generöst urval är att fler erfarenheter gör sig gällande som absurda: det absurda i att ens kropp utgör någon annans föda, det absurda i att 50 händer inte är mer användbart än två, det absurda i att någons hudfärg orsakar paranoia. Likheter kan anas i det olika, igenkänning äga rum i det främmande.
Nackdelen är att begreppet blir vagt. Det absurda flyter samman med det groteska, det våldsamma, det drömska, det oväntade. Och trots alla exempel på motstånd undrar jag om inte ett alltför diffust begrepp, precis som i vardagligt tal, riskerar att förslappa kritiken istället för att precisera den. För mig blir utställningen aldrig någon vass samtidskommentar, men trots allt en lyckad pausunderhållning.
Astrid Elander
Moderna museet Malmö, Ola Billgrens plats 2-4, Malmö. Pågår 26 oktober 2024 – 23 februari 2025
