En dag innan jag besöker konstnären Olof Marsjas utställning Triple 4 på Nevven i Göteborg, läser jag i tidningen om ett återfunnet pekfinger. För tre år sedan i Louvren i Paris upptäckte en forskare att det bronsobjekt som dittills kategoriserats som en tå i själva verket var ett finger. Pekfingret, vet man nu, tillhör den kolossala bronsskulpturen av kejsar Konstantin vars rester finns i Kapitolinska museerna i Rom. På en inglasad innergård står de kvarvarande delarna av den tidigare tolv meter höga skulpturen: en hand, ett huvud och toppen av en spira. Det drygt 38 centimeter långa fingret har nu, efter många år som tå på villovägar, åter funnit sin hand.
På plats i Marsjas tempelliknande installation tänker jag på nyheten om pekfingret. Dels för att den är rolig och avväpnande på liknande vis som Marsjas konst är det. Men också för att händelseförloppet med fingret, i likhet med konsten, väcker även större frågor om historieskrivning och vad som sker när olika typer av fragment hamnar bortom sina respektive ursprung.
Marsja är utbildad vid Konstfack och Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk och var 2019 en av Maria Bonnier Dahlin-stipendiaterna. Hans konst bearbetar ofta ämnen som historia, identitet och historielöshet. Händer och fötter återkommer ofta i tragikomiska gestalter iklädda naturliga material som renpäls och fabrikstillverkade Adidasstrumpor eller -shorts. Det är ett konstnärskap där leken verkar ha en viktig plats.
I en triangulär formation mitt på gallerirummets golv står tre figurer utplacerade, likt påvegestalter av okänd religion eller tillhörighet. Marsjas verk bär titlarna Orakel I-III, och precis som Konstantin-skulpturens kroppsdelar är figurernas ansikten och händer gjorda i brons. På väggen alldeles bakom oraklen sitter fyra formblåsta glasansikten i olika färger. De ser ut som vägglampor och bidrar till känslan av att det här är ett heligt rum, om än ett utan tydlig tillhörighet i en enskild religion.
När jag möter oraklens tvetydiga ansikten får jag känslan av att de har väntat på mig. Deras händer är välkomnande och figurerna står i poser som påminner om Mariabilder eller kristendomens evangelister. Stämningen är sakral men jag kan inte riktigt fastställa deras ärenden, eller min egen plats i denna värld.
Oraklen har kroppar av stålstänger som kröks likt nackar bakom de runda huvudena och deras fötter är grovt skulpterade i trä. I de 120 centimeter höga figurerna möts material från industri och natur: textil som vanligtvis används till säten i Volvobilar, polyester, aluminium, stål, ull, trä och rosafärgad päls. Materialen väver samman annars ofta åtskilda världar och skapar på så vis en ny tillvaro.
Installationens religiösa konnotationer påminner mig än en gång om pekfingret och dess ursprungskontext. Under Konstantins tid som kejsare i Rom (på 300-talet) konverterade han romarriket till kristendomen och de relativt få kristna gavs möjligheten att verka i det offentliga. I förlängningen ledde det till kristendomens dominans men också förföljelser av andra religiösa grupper och avskaffandet av religionsfriheten för icke-kristna religioner.
Flera av materialen i Marsjas utställning bär på berättelser om samisk historia och kultur. I hundratals år, i de nuvarande svenska delarna av Sápmi, levde den traditionella samiska religionen sida vid sida med kristendomen. Men under 1600-talet användes kristendomen som maktmedel i kungamaktens strävan att erövra områdena i norr. Otaliga övergrepp begicks mot samerna som förbjöds att utöva den egna religionen. Om historielöshet kommer med en form av skam som frekvent tränger sig på individen, bär den skrivna historien på en skamkänsla som för många är lättare att skjuta ifrån sig.
De tre oraklen står riktade mot en vägg där ett objekt bestående av en huvudlös fågelkropp är fäst vid en tjock träpinne. Vid dess nedre del sitter en halsduksring i renhorn runt en skogsgrön scarf med The North Face-logga. I sammanhanget ter sig objektet sekundärt. Om jag inte var här skulle allt kanske se annorlunda ut. Jag vet inte riktigt om det är så att jag har hamnat i vägen eller faktiskt är menad att vara här, men jag vill tro att det är det senare. I den här konstruerade världen måste inte allt friktionsfritt passa ihop som en pusselbit i en annan.
Masha Taavoniku
Foto: Nevven, Molinsgatan 11, Göteborg. Utställningen pågår 29 april – 6 juni 2021
Utskriftsvänlig version
